Fan själv i flaskan - del 2

DAG 2

Det var gryning - jag vaknade av ett mummel i min närhet. Var befann jag mig? En sjukhussäng - helt klart - men varför låg jag här? Det måste vara för bankrånet jag sett och nu var dom efter mig. Måste ringa polisen - tala om att jag vet var de gömde bytet. Tittade mig omkring - i sängen bredvid satt en man - vaggade fram och tillbaka - fastspänd runt livet med remmar - fastsatt i sängkanterna.
"Har man ingen själ - har man inte rätt att leva." mumlade han hela tiden.

Nu kom mannen i vitt fram - frågade hur jag mådde - bra blev svaret. Frågan om att ringa polisen vågade jag inte ställa till honom. Kunde jag lita på någon här? Plötsligt började det sticka lite varstans. Jag tittade mig omkring - uppe i lampan satt dom. Smådjävlarna från i natt - satt med båge och pilar - skrattade varje gång dom träffa. Jag ville resa mig ur sängen - varför fråga mannen i vitt? Jag berättade samt pekade. Han nickade och förstod då jag berättat.

"Om Du ligger stilla i sängen - så vi slipper spänna fast dig - hänger jag ett badlakan runt lampan - då försvinner dom."
Detta blev vi överens om. Förmiddagen var lugn. När läkaren frågade om jag visste varför jag befann mig hos dem - svarade jag som sanningen var. "Jag var vittne till bankrånet - nu vill jag tala med polisen - samt berätta var pengarna finns."

I morgon gör vi det - sade han och gick. Jag skulle ligga hela dagen. Fick ingen fast föda - men mycket vätska samt piller. Mesta tiden sov jag - trots den vaggande - mumlade grannen. Några sängar till fanns det. Gubbarna i dessa låg bara tysta - stirrande i taket.

Flera gånger kom grabbarna i vitt - prata - skoja - fråga hur jag mådde - så jag kände mig trygg och säker.

Framåt kvällen - när det var dags för nattsömn och de sade.
"Sov gott - i morgon är Du säkert frisk igen." Fundersamt låg jag och funderade. Vad menar dom - är jag sjuk? Med knäppta händer sökte jag svar - men somnade från eländet.
"Vi får se imorgon" tänkte jag innan sömnen kom.

DAG 3.

När jag vaknade - hörde pratet från sängen bredvid - tittade mig omkring - förstod jag på riktigt - jag låg på sjukhus. Varför - var jag inte helt klar över - hade ännu inte sammanfattat de sista dagarnas händelser. Grabbarna i vitt - var skötare och nät en av dem kom förbi frågade jag om inte man kunde få göra sig i ordning. Jo det gick bra - dusch med mera. Inte ensam - fick ett rakblad med hyvel - lämnades inte ensam - så var reglerna på denna avdelning.
När frukosten serverades såg jag mina olycksbröder - allas besök hade inte spriten som orsak. Det elände jag såg denna morgon påverkade nog resten av mitt liv.

Ronden kom - doktorn frågade om jag visste varför jag var där. Jag bekräftade att jag var klar över anledningen. Inget med att ringa polisen? Nej! Inga smådjävlar i lampan? Nu småskrattade läkarn - klappa mig på axeln - talade om att vi snart skulle ses på hans expedition.

Inkommen - sittande i en bekväm stol - fick jag lyssna på vad han kommit fram till.

Lennart - Du missbrukar alkohol - så till den milda grad att Du just blivit behandlad för delirium termens. Om Du bjuder till kan Du bli helt frisk. Om inte bär det bara utför. Vill Du bli utskriven gör jag det - men vill Du bli helt avgiftad får Du stanna 8 - 10 dagar. Skriver vi ut dig nu är Du med all säkerhet tillbaks - stannar Du kanske vi slipper ses mer. Om Du blir kvar här vill jag prata med dig en timma varje dag. Vi vill veta hur det gått så här illa för dig - det kommer att hjälpa andra. Du behandlas tillsammans med sex andra patienter. Ni kommer att få insulin varje dag. Ni kommer att vara inlåsta på avdelningen. Du kan svara nu eller senare - men Du flyttas ner på en lugnare avdelning om en stund.

Det var inte något att tänka på - jag ville hålla upp med superiet.

Nerkommen på den nya avdelning fick jag träffa mina supbröder. Det skulle visa sig att de var inte där frivilligt. Någon för att få behålla jobbet. Någon tvångsinlagd av släkt eller annan närstående.

Behandlingen gick till så - varje dag fick vi en spruta med insulin samt någon smörja att dricka. Sängläge skulle intagas - under övervakning. Detta för om vi gick i koma - skulle vi inte skada oss - utan hjälp skulle komma omedelbart. Jag har aldrig brytt mig om varför vi fick denna behandling - huvudsaken var att bli frisk. Vi fick inte gå ett steg utan sockerbitar i fickan och i sällskap med systern. Alla systrarna var änglar - varje dag gjorde dom inköp till oss. På kvällarna satt vi sex och frossade på extra förplägnad som inköptes för egna medel.
Bordsvatten förvandlades till alla de sorters vin. Varför allt vi pratade om hade med gästabud att göra vet jag inte?
Men så var det.

Nu var det dags för intervjun med doktorn om senare blev känd för sin kunskap om alkohol och dess verkningar. Hur många han hjälpt vet jag inte - men många är säkert honom tack skyldig.

På eftermiddagen ville han prata om ditt och datt. Namn med mera. Senare förstod jag att det var ett test om jag kom till att svara ärligt. Tydligen var han medveten om att många slingrade sig.

Vid ett tillfälle då det kom på tal sade en medverkande:

"Skäms man inte när man är full - behöver man inte skämmas för att bli nykter."

En annan brukade säga om han blev tillfrågad var han varit:
"Jag har varit och druckit brunn."

Det var endast jag som var förstagångspatient.

Av Lennart Ekman 30 mar 2003 14:26