Korkad vit kvinna

I lördags köpte jag Knappen. Jag satte den på kappan ovanpå hjärtat och hoppades att det skulle kännas bättre.

Ute på stan, på gågatan, sneglar jag på folk för att se om de märker de budskap jag försöker bära med stolthet. Malmös gator myllrar av folk som njuter av den första fina vårdagen. Solen skiner och tjejerna fryser i vårjackor för tunna för de knappt sju graderna. I deras ansikten upptäcker jag envishet: Jag ska banne mig ha min nya kappa, jag skiter i hur kallt det är, det är för fan mitten av mars och dessutom är vitt innefärgen just nu. Ingen verkar se annorlunda på mig.

När jag kommit hem sätter jag mig och fingrar på Knappen. Malmö Mot Rasism, står det. Jag har betalat femtio spänn för den, i tron att det skulle hjälpa. Men nu inser jag att jag köpt den av helt fel anledning. Min dolda agenda flyter upp till ytan som gammal, stinkande tång.

Vit, 37, bildad och borgerlig. En högavlönad kvinna som stirrar ut mot Köpenhamn från sin lyxlägenhet. En amerikan med sitt ursprung i den protestantiska, anglosaxiska, rasistiska, inskränkta södern. Erykah Badu sjunger om bag ladies - kvinnor som bär på mycket bagage. Titta här: jag släpar på en jättekoffert, en sådan enorm grej som man hade på kryssningsfartyg på trettiotalet, med hårda sidor och gedigna metallbeslag och ett hänglås, och det känns som den är fylld med bly. Denna väska var ungefär så stor som en liten ryggsäck när jag kom till Sverige. Vad har hänt? Och varför trodde jag att femtio kronor och en slogan på bröstet skulle göra lasten lättare?

Plötsligt minns jag när jag var fem och stod med min mor i kön i livsmedelsaffären, i den lilla sydstatshålan där jag växte upp. Bakom mig står en ståtlig svart kvinna som lägger sina varor på bandet. Jag tittar på hennes vackra bruna hy, hennes magnifika afro. Jag har redan lärt mig att min nyfikenhet ogillas men jag är så imponerad och jag träffar ytterst få afroamerikaner. Jag frågar min mamma: Why do niggers look so different? Alldeles förskräckt tar mamma min överarm i det där järngreppet som bara mamma kan, så att fingernaglarna gräver djupt in i den mjuka underdelen, och så väsnas hon: Don’t you ever use that word again! Sedan, utan att släppa mig ler hon mot den nu arga svarta kvinna och beklagar: I just don’t know where she hears these things. Jag tvingas be om ursäkt, helt utan att begripa vad som hänt.

I bilen blir jag utskälld och får reda på reglerna: man använder inte det där ordet offentligt, inte heller inför Annie vår svarta hushållerska. Jag vet att någonting inte stämmer men jag har svårt att få grepp om det. Som sagt möts mitt intresse för det mesta med irritation så de frågor jag kommer på går outtalade och obesvarade. När jag tjuvlyssnar på mina föräldrar också något jag lärde mig tidigt hör jag hur min mamma berättar om dagens händelse för min far över kvällens tredje gin and tonic. De skrattar.

De finns otaliga sådana minnen längst ner i kofferten. Sedan, i nästa lager, kommer minnen av vad jag blev: en skrämmande exakt kopia på dem i min omgivning, som berättade gärna rasistiska skämt och skrattade gott. Också jag blev medlem i Young Conservatives och arbetade som frivillig i Reagans valkampanj. Också jag njöt av att gå på den privata country club där de enda svarta var servitörer eller städare. Också jag spelade tennis och skrev upp lunch på pappas konto.

Jag mår illa när jag rotar i väskans innehåll så här. Jag hade hoppats på att, åtminstone för en kortare tid, Knappen skulle ge mig möjlighet att släppa handtaget och röra mig fritt. Nix.

Nu måste jag påminna mig själv om den långsamma vändning som påbörjats sedan jag kom till Sverige. Min världssyn var ett lastfartyg som skulle svänga 180 grader. Det tog tid att sakta ner, erfarenheter fick mig att trycka hårt på rodret, mognad gjorde att jag bytte kurs. Ändå studsar kofferten runt som en stenbumling i lastrummet och jag undrar om jag någonsin blir av med den. Tro mig: jag vill så gärna kasta den i sjön, se på när den sjunker och försvinner ur sikte. Det skulle bli mycket lättare att styra skeppet.

Vad är det som krävs? Eller är det omöjligt? Jag förkastar och fördömer min bakgrund men jag kan inte spola tillbaka bandet. Jag har en utbildning och ett jobb som ställer mig bestämt i en viss grupp. Jag kan inte ändra på min hudfärg. Merparten av mina kontakter är med andra vita, välbärgade, högutbildade människor, och jag är inte alls säker på hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag är så fruktansvärt nyfiken på min okända syster: hur har du det? Hur ser vardagen ut? Vad vill du säga mig? Hur tycker du att jag ska göra för att du ska ha det bättre? Michael Moore’s bok heter Korkade Vita Män. Kommer jag alltid att betraktas som Korkad Vit Kvinna?

Nåväl. Förstå mig rätt: jag ger inte upp, särskilt inte nu. Jag kanske ska börja genom att gå på Malmö Mot Rasisms arrangemang. Jag kan söka upp möjliga kontakter, på nätet eller på biblioteket. Jag kan säga vad jag tycker när rasistiska kommentarer fälls. Jag kan skriva på protestlistor. Tyvärr känns det som alldeles för lite. Jag misstänker att jag är inte den enda KVP Korkad Vit Person i Malmö som släpar på lite bagage och jag undrar om Ni andra KVP:er kan ge mig råd.

Jag köpte Knappen. Vad gör jag nu?

Av Peggy Oscarsson 28 mar 2003 14:19