Efterlyst trebarnsmamma på flykt!

Jag läste meningen igen: "...predestinerar hela ens framtid." Så träffande, så passande. Jag tittar upp från tidningen. Centralstationen en helt vanlig tisdagförmiddag och här sitter jag. Böjer mitt huvud bakåt och tittar upp i det välvda taket. Det är smutsgult av luftföroreningar. Jag ser för mig själv hur jag drar fingrarna över ytan och hur de lämnar efter sig parallella spår i ljusare nyans.

När jag tänker på all utandningsluft och alla kroppsdofter som fyller luftrummet i vänthallen håller jag instinktivt andan. Bacillskräck har jag inte, men tanken på att jag i nästa andetag drar i mig partiklar som varit i någon annans infekterade lungor får mig att känna olust. Jag sneglar på mannen två bord från mitt, i brun tweedkavaj, med nikotingula fingrar och två dagar gammalt skäggstubb. Vänder bort blicken. Börjar andas igen.

Varför sitter jag här? Vart är jag på väg? Jag har alltid fascinerats av flygplatser, vänthallar, refuger. Knutpunkter för vidare transport. Rum för tillfälliga möten, avsked, tårar och saknad. Där finns fortfarande chansen att ångra sig, att ändra ett beslut innan det är försent. Eller är det bara en illusion?

På golvet intill mig står en liten väska som rymmer det nödvändigaste. En varm tröja. Tandborsten. Passet. Några foton. Jag är inte van att packa. Jag mindes en artikel i Dagens Nyheter om en kvinna som aldrig hade mer packning än vad som fick plats i hennes axelväska. Jag kom ihåg bilden av en dam i övre medelåldern, i stormönstrad utanpåblus i snabbtorkande material och skrynkelfria byxor. Över axeln en röd skinnväska. Tre kilo? Var det allt? Jag hatar sådan präktighet.

När det gick upp för mig att alla val jag gör predestinerar min framtid var det som att öppna en fallucka. Jag sjönk bokstavligen ihop på köksgolvet. Där satt jag i mitt lagomliv och hyperventilerade. Jag insåg att jag alltid valt det lättillgängliga, det säkra, det trygga. Allt jag velat göra som krävt en ansträngning eller ett offer hade jag slingrat mig ur. Vilka drömmar hade jag haft? Mindes inte. Det hade jag förträngt.

Efter en stund, det kan ha varit fem minuter eller en halvtimme, reste jag mig upp. Jag lät frukosten stå kvar på bordet. Hämtade väskan på hyllan i garderoben. Tvingade mig själv att inte tänka logiskt, gick på känsla och plockade åt mig sådant jag instinktivt trodde mig behöva. Men hur ska man kunna avgöra det, när man varken vet vart man är på väg eller hur länge man ska vara borta? Snubblade över barnens skor i hallen. Kopplade bort känslorna. De kommer att klara sig utmärkt utan mig.

Jag skrattade högt för mig själv och tänkte:

- Titta, titta, jag bestämmer mig för att packa och ge mig av. Jag har makten att påverka mitt liv. Jag har ingen aning om vart det slutar, men jag går nu. Jag bryr mig inte ens om att mjölken står framme hela dagen och surnar. Vad snopna de ska bli ikväll när jag är borta...

Just då var jag farligt nära att packa upp väskan igen, ta den sista skvätten kaffe ur bryggaren, sätta mig vid köksbordet och fortsätta läsa morgontidningen som om ingenting hade hänt. Men snart stod jag vid busshållplatsen utanför huset och för en gångs skull behövde jag inte vänta länge. Vid tunnelbanan var det samma sak. Strömhopp, som om alla krafter var på min sida. Jag hade inte en chans att stanna upp och tänka. Det var en hisnande känsla, skrämmande, spännande.

Först nu, här i Centralstationens cafeteria, kommer jag till sans. I plånboken ligger femtusentrehundra kronor som jag plockat ut från bankomaten på Vasagatan. Hur länge kommer de att räcka? När skulle han började söka efter mig via bankuttagen? Hur desperat ska man vara innan man tar till sådana metoder?

Vad kommer det att stå på löpsedlarna? Vad gör jag när pengarna tar slut? Tar ett jobb i en bar? Varför ska varje beslut skapa nya frågor? Jag är ju duktig nu, har ju kommit så här långt. Jag vill ha en belöning istället, ett tecken på att jag gör det rätta.

Jag tar steget nu. Visst gör jag? X2000 till Helsingborg. Drygt fyra timmar. Sedan Köpenhamn. Paris. Barcelona. Där är våren redan verklig. Här är det fortfarande vinter.

Mannen två bord bort lyfter blicken från sin tidning och tittar åt mitt håll. Jag rotar i väskan, kontrollerar innehållet. Av vilken anledning? För att se upptagen ut? Vad inbillar jag mig egentligen? Då hör jag honom fråga:

- Vart ska du idag då? Blir det Oslo igen?
- Hmm... nej, Barcelona tror jag.
- Ja, där är det vackert så här års. Barcelona är som bäst på våren och hösten.
- Ja, och så stannar jag nog till i Paris på vägen ner.
- Det låter trevligt.

Mannen ler och fortsätter läsa sin tidning. Han, mannen med den bruna tweedkavajen och de nikotingula fingrarna, den sista utposten, som så många gånger förr. Han är den som får mig att ta mina väskor och styra mina steg ner mot tunnelbanan igen. Hemåt, som vanligt. Men det var nära den här gången. Kanske imorgon, eller nästa vecka?



Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Anna-Carin Collin 16 mar 2003 13:56