Privatiseringsbluff - känn dig blåst

Ett privat företag ökar inkomsterna genom att till exempel ta ut högre priser av konsumterna.

Ett privat företag minskar utgifterna genom att till exempel avskeda anställda eller betala ut låga löner utom till ett fåtal chefer. Företaget snålar.

Vem vinner på detta? Inte konsumenten. Inte löntagaren. Frågan är om någon vinner på detta. Kanske aktieägaren. Aktiekursen stiger om företagets vinst ökar men lika ofta stiger kursen om vinsten minskar - IT-bubblan. Men det finns också privatiseringssuccéer, som Telia och Posten, där samtliga inblandade - löntagare, konsumter, ägare - blivit blåsta.

Det vanligaste argumentet för privatisering är valfrihet. Om priset är för högt väljer konsumenten en annan produkt. Och om lönen är för låg väljer löntagaren en annan arbetsgivare.

Men detta förutsätter konkurrens. Stenhård konkurrens.

I verkligheten finns det tre eller fyra alternativ att välja mellan. Och dessa tre eller fyra skiljer sig inte nämnvärt åt vad det gäller priser och löner. Bank, livsmedel, bensin, el, telefoni, media - det är samma sak överallt. Hur kan det bli så? Svaret är enkelt. Expansion. Jakten på marknadsandelar. Med andra ord: nästan alla storföretag vill begränsa konkurrensen.

Ett privatiserat företag som går med vinst, använder pengarna för att expandera vinsten går aldrig tillbaka till konsumter eller löntagare. De köper med andra ord upp andra företag. Och betalar med aktier om kursen är bra. Därav kypandet för börsen.

Ett privatiserat företag som går med förlust letar å andra sidan efter en uppköpare. Det enklaste sättet att klara förlusterna: bli en del i ett större företag som har pengar.

Oavsett om företaget går med vinst eller förlust, blir alltså resultatet detsamma: färre och större företag. Som försöker höja priserna. Och sänka lönerna. Och avskeda. Prisutvecklingen i privatiserade företag har inte gynnat konsumenter de senaste åren. Lyckas företaget expandera över hela landet kan det till slut, med lite tur, samordna verksamheten lika effektivt som innan privatiseringen. Med den skillnaden att företaget nu styrs hierarkiskt och inte demokratiskt.

En femåring skulle förstå vad som händer om samma sak händer inom skola, vård och omsorg. Ett privatiserat sjukhus på börsen till exempel. Vad gör sjukhuset för att maximera vinsten? Tar ut högre priser. Sänker lönerna. Avskedar. Och minskar utgifterna genom att till exempel spara in på sjukvårdsutrustning.

Hela poängen med offentliga företag är att de inte går med vinst. Detta innebär - i idealfallet - att det eventuella överskottet används till något bra. Till exempel kan överskottet gå tillbaka till konsumenter eller löntagare. Det kan också användas till nyinvesteringar. För ett offentligt företag kan nyrekrytering rentav vara ett självändamål. Ett politiskt mål. I privata företag kräver oftast ägarna en orimlig avkastning på en investering. Följden blir: inte särskilt många investeringar. Och såldes inga nyrekryteringar. Arbetslöshet är också det bästa receptet mot bland annat löneanspråk och krav på övertidsersättning.

Privata företag använder sällan vinsten till att utbilda arbetare. Offentliga företag MÅSTE däremot ibland använda en viss andel av pengarna till utbildning.

Offentliga företag är inte bara en fråga om demokrati. Det är ofta det ekonomiskt bästa sättet att driva företag på. Offentliga företag snålar inte i vinstmaximeringens namn ibland slösar de tyvärr, men hellre slösa än snåla när det gäller liv och död på akuten. Alternativet är att skärpa konkurrenslagarna så in i h-vete och begränsa enskilda företags marknadsandelar. Men varför, svara på detta, är det alltid samma personer - det vill säga högern - som förespråkar konkurrens och valfrihet, och SAMTIDIGT motsätter sig alla förslag som motverkar monopol? Va? Staliga monopol är Stalinism. Att begränsa monopol är Stalinism. Så lät det när socialdemokraterna försökte motverka Bonniers och Stenbecks dominans.

Privata företag är bra. Men privata vinstmaximerande, expanderande storföretag är dåligt.

I USA vill båda partierna göra livet bättre för de rikaste tio procenten av befolkningen. Jag vill inte ha det så i Sverige. Därför måste debatten först och främst handla om vad som är bäst för konsumenter och löntagare. Antingen ingen konkurrens alls - eller stenhård konkurrens. Alla mellanting förlorar majoriteten på det vill säga vi som inte är aktiespekulanter eller chefer.

Det ser ut som socialdemokraterna kommer att ge klartecken för akutsjukhus på börsen. De har slagit in på den vägen. Hela valrörelsen var socialdemokraterna emot just detta. Barn, sjuka och gamla - och andra försvarslösa - ska inte omfattas av marknadstänkande. De kan inte tävla. Det är hela poängen med socialdemokrati. Men nu tycker ett flertal socialdemokrater tvärtom. Och följden blir förmodligen sämre kvalitet på skolor, sjukhus och ålderdomshem.

Som socialdemokrat börjar jag känna mig blåst.

Av Henrik Hermansson 10 mar 2003 14:16