När man saknar känslan för ord

Så man stammar fram något på en tafflig Beverly-Hills amerikanska, och känner sig som ett svenskt popband som måste sitta och prata engelska med svenska Ulrika Svensson på MTV Nordic, bara för att kanalen ska framstå som trendig medan man själv framstår som ett pucko.

Och allting är bara "öh, yes" eller "öh, no", "that’s very good" eller "that’s very bad". Och när man väl försöker göra ett inlägg i debatten, är man ungefär lika smidig och nyanserad som Bert Karlsson. Och man skulle vilja luta sig fram mot engelsmannen och säga "Det här är inte jag. Inte egentligen. Och när jag gjorde what we in Sweden call
Bit för Bit i Aftonbladet häromdagen, så satte jag prästkrage redan på 5-poängsnivån." Men sedan inser man att man ändå inte vet vad prästkrage heter på engelska. Och att det antagligen är lika bra. Och så fortsätter man att vara Beavis och Butthead hela kvällen, och försöker trösta sig med att det i alla fall hade kunnat vara värre.

Jag satt och såg på Claes Elfsbergs intervju, eller försök till intervju, med Joy Rahman häromkvällen. Två människor som satt och höll två monologer, var och en för sig. Claes Elfsberg ställde en fråga, och Joy Rahman gav ett långt och uttömligt svar på något helt annat. Joy Rahman förklarade något, och Claes Elfsberg ställde en följdfråga på något som Joy Rahman aldrig hade sagt. Och så där höll det på. I någon slags verbal baktakt. Och när intervjun var över, satt båda där som två krokiga frågetecken. Och själv var man väl inte speciellt mycket klokare heller. Ändå var intervjun bland de mest intressanta som jag har sett på länge. Som en studie över missförstånd. Och en studie i språkförbistringar. Och en studie över hur människor kan prata förbi varandra. Om Claes Elfsberg hade varit Michael Moore och inte Claes Elfsberg, hade man ju kunnat misstänka att alltihop bara var ett formsäkert grepp. Ett sätt att åskådliggöra för tittarna, för hur rättsprocessen kring Joy Rahman kan ha sett ut för åtta år sedan. Med tanke på att han själv har sagt att han inte förstod speciellt mycket av det som sades där och då. Med tanke på att han vid den tidpunkten kunde ännu mindre svenska, än vad han kan i dag. Med tanke på att han aldrig hade någon tolk. Inte under polisförhören, och inte under rättegången.

Och man funderar över vem man själv skulle vara i ett polisförhör, eller i en rättssal om man var tvungen att prata på något annat språk? Vad händer när man inte behärskar nyanserna och ironierna. När man saknar känslan för vilka ord som passar sig för ett tillfälle, men inte för ett annat. Jag tänker på alla de domstolsprotokoll som jag har läst, där invandrares vittnesmål har benämnts som "osammanhängande, vaga, virriga och otydliga", medan infödda svenskars vittnesmål har kommenteras med "talar tydligt och ger en klar bild av hela händelseförloppet". Och jag tänker att det är en sak att sitta på en middag eller i en MTV-intervju och avfärdas som lågintelligent och icke tillförlitlig. En helt annan sak är det att råka ut för det i en rättegång.

Och jag ser på Joy Rahman-intervjun igen. På hur Claes Elfsberg talar saktare, och saktare, och tydligare och tydligare. Och jag undrar om Joy Rahman också skulle vilja luta sig fram emot Claes Elfsberg och viska;

"Det här är inte jag. Inte egentligen."

Av Lena Sundström 05 mar 2003 10:25