sourze.se

Den människan glömmer jag aldrig, del 3

Lyckan blev fullständig när vi fick veta att den nya, fina centralskolan skulle stå färdig lagom till hösterminen.

Barnen från tre kommuner skulle beredas plats. Vi andraklassare skulle dessutom få en ny ung lärarinna.
Allt blev precis så bra som vi föreställt oss. Ny modernare syn på undervisningsmetoder. De unga nyutexaminerade lärarna kom med ideerna. Diskussionerna i lärarrummet drog ofta ut på tiden. Det gjorde inget alls. Vi hade blivit fria, glada och högljudda barn.

En dag berättade någon att vår gamla fröken hade flyttat in i vindskupan i huset mitt emot vår nya skola. Hon hade legat på sjukhuset hela sommaren. Nu hade hon skickats hem, för hon hade kräfta, och det var obotligt.

Kräfta, vilket konstigt namn på en sjukdom, sa vi till varandra. Den dagen var ljudnivån en aning dämpad i salar och korridorer, men snart var allt lika livligt igen.

- Hon fick sitt straff till slut. Kommentaren kom från en elak person.

I den nya skolan hade jag lärt att känna igen elakhet. I den nya skolan med de moderna metoderna, där vågade barnen vara elaka. I den nya skolan var det inte läraren som mobbade eleverna, för den saken skötte barnen mycket bättre själva.

Det ödsliga fönstret där uppe på gaveln blev som magnetiskt. Ofta drogs mina blickar dit upp, men aldrig syntes något liv bakom rutan. Där innanför fanns det någon som snart skulle dö, någon jag aldrig tyckt om. Det kändes inte riktigt bra att tänka på de elaka nidbilderna jag ritat av min gamla fröken under sommarlovet. Hennes utseende var så lätt att karikera. Av bara farten hade en av flickorna, som uppträtt lite malligt, också hamnat på papperet. Bilderna var verkligen inte smickrande för någon av modellerna, men de övriga i klassn blev både förtjusta och imponerade.

Pennan hade blivit mitt försvarsvapen.

Vem vill riskera att få sina svagaste punkter avbildade och utskrattade? Efter skoldagens slut lyfte jag som vanligt blicken mot fönstret. Det var inte tomt. Diffust skymtade ett blekt ansikte, och en tunn vit hand lyftes till en vinkning. Försiktigt vinkade jag tillbaka. Vad som skedde i mitt inre i det ögonblicket är inte så lätt att precisera, någon sorts milstolpe tror jag det blev. Det där varma, tunga och litet vemodiga som liksom sjönk genom mitt bröst var förmodigen en form av medkänsla.

Då var jag för ung för att förstå det ödesmättade i den stund då en människa tar farväl av det som hon betraktat som sitt livs kall. Två dagar senare hissades skolans flagga på halv stång. Hade jag varit ett par år äldre och klokare den dagen min gamla fröken vinkade från fönstret, så skulle jag plockat några blommor vid vägkanten. Med dem skulle jag gått upp till henne, smekt hennes kind och tackat för att hon räddat mej från att bli en av de där mobbade stackarna i den nya skolan. Ingen kunde ju varit mer predestinerad för mobbning än just jag. Minst och yngst i klassen, ensam bland 200 barn om att bära långa hårflätor.
Det var den stränga men rättvisa och ambitiösa "satmaran" som gett mej ett års frist att växa ikapp och bli lika elak och tuff som alla de andra.


Om författaren

Författare:
Ingrid O Losell

Om artikeln

Publicerad: 03 mar 2003 17:17

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: