Jag bor på en planet med civila

Dalarna, trakterna kring Idre och Särna - för ett sekel sedan var det här antagligen ett av de fattigaste områdena i hela Europa. Jorden gick knappt att odla så man levde mest på boskapsskötsel och fiske.

Ännu längre tillbaka i tiden var byarna mer eller mindre avskurna från kontakt med övriga Sverige. Den befolkning på några hundra som levde här var tvungen att ta sig fram i väglösa områden, genom stora skogar, om man ville besöka omvärlden.

Länge tillhörde befolkningen Norge, men en marsmorgon i nådens år 1644 infann sig ett par hundra man från Sverige och krävde - anförda av en präst - att byinnevånarna i Särna och Idre från och med nu skulle tillhöra Sverige.
Idreborna fann det inte mödan värt att protestera.

I praktiken betydde nationsbytet knappast heller något. Befolkningen levde vidare, lika fattig som förut. Den nya svenska överheten brydde sig inte ens om att skriva ut soldater från trakten för stormaktskrigen. Antagligen var det för besvärligt att administrera långt ute i denna obygd.

Jag sveper med blicken över horisonten, ser långt där borta norska fjälltoppar och till höger nedanför mig en frusen sjö. Men inga människor utanför Idre fjälls myllrande stack av skidturister. Senare, vid sextiden, faller skymningen och kyrkklockorna hörs genom den långsmala byn, uppblandade med hundskall och gormanden från snöskotrar. Vi går in i hembygdsgården för att handla lite småsaker. Där inne har två äldre kvinnor hand om affärerna, de skriver upp vad de säljer i ett kollegieblock.

I en veckas tid, under sportlovet, har jag hört nyheterna varje dag om det krig som den enda kvarvarande supermakten önskar så hett och som den troligen bestämde sig för redan i somras. Och det kan inte hjälpas - bortom all romantik för den lilla lokala världen är det ju mot den jag nu avläser de där nyheterna.

Omkring mig tar en idé om ett fredligt liv gestalt. Jag får plötsligt en stark känsla av att leva på en planet uteslutande bebodd av civila, vare sig det rör sig om pizzeriaägaren Lotta och hennes bror som kör skidbussen varje morgon upp till fjället eller en skomakare i Bagdad.
Jag tänker på de stora världsomfattande fredsdemonstrationer jag deltog i för knappt ett par veckor sedan: En planet av civila i rörelse!

En kväll ser jag - för tredje gången - den amerikanska filmen "Armageddon" på tv. Den handlar ju om en asteroid på väg mot jorden och som vid en kollision skulle utsläcka allt liv. I filmens början, när stenblock faller över New York och World Trade Center brinner, ropar en man på gatan: "Saddam Hussein bombar oss!" Och att asteroiden enligt Nasas experter är "av Texas storlek" låter så symbolladdat man kan begära: USA tycks för närvarande ha krympt till en före detta Texasguvernörs storlek och är på väg att träffa oss alla. Begreppet människa blir i "Armageddon" liktydigt med begreppet amerikan.

När jag hade sett filmen var jag tvungen att påminna mig om att jag faktiskt inte är amerikan, ja om att faktiskt inte ens alla amerikaner är amerikaner. Jag försökte helt enkelt tänka där jag stod: I en liten by, på en planet av civila.

Av Göran Greider 27 feb 2003 07:37