Min man och jag ger upp!

Vi är på väg att ge upp nu, min man och jag. Vi har verkligen ansträngt oss för att inte hamna i den här situationen, men det är för barnens skull vi börjat överväga beslutet.

Den senaste tiden har det varit uppenbart att vi måste agera. Vi har stängt in oss i sovrummet, försökt uppträda som två vuxna sansade människor och inte höjt rösterna så att våra söner ska höra. Kanske borde de vara delaktiga, det är ju ett beslut som berör dem i allra högsta grad. Nu kommer det att bli en överraskning. Men vi vill inte gå händelserna i förväg. Vem vet, vi kanske ändrar oss i sista stund och bestämmer oss för att fortsätta som förut.

Vi har förstått att vår familj är ganska unik, vi tillhör en minoritet, 15 procent av svenska folket för att vara exakt. Vid ett par tillfällen har vi varit på väg att retirera. Jag minns särskilt en period när barnen var små. Tiden räckte inte alltid till och när våra vänner såg hur det var fatt undrade de varför vi inte gjorde något åt situationen. Det fanns ju hjälp att få. Electrolux hade en liten enkel variant, inte för dyr eller skrymmande. Med roterande tallrik för jämn upphettning och användarvänlig knappsats. Men nej, vi stod emot och fortsatte värma puréer och välling i kastrull på spisen.

Vid middagen häromkvällen berättade vår sextonårige son att hans vänner inte trodde det var sant. De hade letat i vartenda skåp i köket för att se var vi gömt undan den. Till slut förstod de, han talade sanning. Vi har ingen microvågsugn. Vi har aldrig haft och kommer aldrig att ha. Det var min förhoppning.

Robert är en stolt och trygg kille, men nu var han annorlunda i deras ögon. Det är en sak om man själv väljer att sticka ut, nu har vi gjort våra söners hem till någon sorts "freakshow". Vi skulle kunna ta entréavgift i dörren när kompisarna kommer på besök.

Jag drabbades plötsligt av dåligt samvete och kom att tänka på en pojke i min lågstadieklass vars föräldrar klättrade upp i Kungsträdgårdens almar i protest mot den planerade avverkningen. Vad jag minns hade de ingen TV heller. Oj, vad vi tyckte synd om honom.

Jag är den i familjen som är minst intresserad av matlagning. Min man är fantastisk vid spisen och våra söner svänger ihop en sockerkaka eller pastarätt utan problem. Jag borde vara den som mest förespråkar det här förbannade inköpet av microvågsugn, men det har alltmer blivit en principsak. Dessvärre.

Jag är inte rädd för eventuell cancerrisk i microvågsstrålningen eller den tillredda micromaten, det skulle rimma illa i ett hem med trådlöst nätverk, TV-apparater på standbyläge och ständigt ringande mobiltelefoner.

Jag fruktar förslappningen, ser inte fram emot varma mackor, piroger och annat från snabbmathelvetets meny. Jag vill fortsätta att äta min mans med kärlek tillredda anrättningar. Kanske har jag hopp om att jag själv ska ta mig i kragen och inse det roliga i att laga mat. Med en micro i huset finns vissa hinder.

Av Anna-Carin Collin 23 feb 2003 14:09