Släktskap i olika kulturer

- Jag blev farmor igår, sade en kvinna i Kortedala, Göteborg till sina kamrater i ledighetskommittén. Jag hann dra på smilbanden innan hon fortsatte:

- Till fyra kattungar. Mer än så hörde jag inte när jag i brådrasket passerade henne. Men tankarna på hur olika man ser på släktskap världen över var redan igång.

I vissa samhällen kan man till exempel inte generellt skilja på ekonomi, religion, tradition och släktskap, då allt ingår i helheten. Nuerna i Afrika har ett nära förhållande till sin boskap, som de bland annat identifierar sig med.

I andra samhällen kan släkten däremot ha liten betydelse. Kanske har svenskar, finnar och andra västerlänningar husdjur av olika de slag som substitut för barn och barnbarn. Själv hade jag en blå perser i tio år innan han blev för gammal och behövde avlivas. Och visst var han en viktig del i mitt liv. Något jag tog hand om och kände ansvar för.

När jag i höstas besökte mina släktingar i Finland, som jag inte träffat sedan barnsben, dröjde det inte länge förrän man frågade om jag hade en partner. Förut hade jag kanske reagerat på ett annat sätt, sett det som ett nederlag att dyka upp utan fast sällskap. Det har funnits stunder jag tyckt att det känts jättejobbigt att ständigt vara ensam vid familjehögtider och festligheter. Ensamheten har stått i bjärt kontrast till tvåsamheten. För visst känns det på något sätt som om det förväntas av en? Man skall visa upp att man klarat av livets primära uppgift, att hitta en partner att föröka sig och bilda familj med.

Det är inte alltid lätt att leva i en tid av förändring. Speciellt när det inte finns någon uppdaterad kulturkod att följa. Och speciellt inte när det ruckar på det som kan ses som grunden i ett människoliv. Nuförtiden väntar många med att bilda familj. Man kanske vill ha en gedigen utbildning eller helt enkelt söker förverkliga sig själv.

Idag ser jag annorlunda på livet. Jag är fortfarande singel, utan barn och fast jobb. Så vad gör det om jag inte behöver slåss för att se det program jag vill på TV eller vada i smutstvätt? Jag kan i alla fall vara egoistisk nog att söka göra det som är bäst för mig, när, var och hur jag vill.

Så från att förr ha varit rädd för att bli gammal ensam, har jag övergått till att se fram emot det. Jag gör som Ingrid Bergman, jämför det med att bestiga ett berg - för att i gengäld få en bättre utsikt.

Och blir det för ledsamt att vara ensam, kan jag ju alltid skaffa mig en katt och kanske bli farmor...

Av Sari Hänninen 20 feb 2003 09:34