Nattuggla

Jag vaknar med ett ryck och sätter mig tvärt upp. Det är mörkt, och efter en snabb blick på klockradions ilsket röda siffror inser jag att klockan inte är mer än 03.14. Bredvid mig ligger min älskade John och jag kan känna en svag doft av vad som pågick innan vi somnade i varandras armar. Dörren ut till vardagsrummet är på glänt och därinne ser jag ljuset från nattlampan som vi alltid har tänd så småtrollen våra skall hitta in till oss om det behövs. Intrycken bearbetas av min nyvakna hjärna på mindre än en sekund för att sedan registrera vad det var som egentligen väckte mig. Utanför fönstret sitter en pärluggla och tittar på mig. Jag hinner precis vända blicken mot den så försvinner den och jag lägger mig ned för att somna om.

Nästa natt, vid exakt samma tid, vaknar jag med ett lika kraftigt ryck. Allt är sig likt och även denna natt sitter ugglan där men denna gång låter den mig komma fram till fönstret innan den lättar och försvinner ljudlöst in i natten.

Tredje natten, vid samma tid så återupprepar sig det som nu börjar likna ett mönster, med ett litet undantag. Ugglan sitter nu inte i fönstret utan har istället landat i det höga träd som står precis utanför vårt fönster. Jag går fram och ser mig själv, som i trance, greppa vredet till fönstret och sedan öppna det. Precis som jag öppnat det försvinner den återigen. Jag stänger och återvänder lite förundrat till sängen.

Fjärde natten är den tredje lik men denna gång sitter nattfågeln kvar på grenen då jag fått upp fönstret. Det är kallt och en lätt nattbris fryser min kropp och själ till is. Precis innan ugglan, sin vana trogen, lämnar mig tycker jag mig höra en röst i huvudet som väser mitt namn, "Liiiiiiiiiinda". Det tar minst en minut innan jag lyckas bryta mig loss från förlamningen och stänga fönstret.

Den femte natten följer samma mönster som den fjärde men denna gång är jag säker på att jag hör den där kalla döda väsande rösten. Den kallar på mig och jag är nästan på väg ut genom fönstret innan den tyst och magiskt försvinner igen. Jag inser efter fem minuter att jag står helt naken i fönstret och det är mycket kallt. Jag inser också att om jag klivit ut till ugglan som hemsöker mig hade jag fallit de tre våningarna ned på det gamla gjutjärnsstängslet.

Den sjätte natten vaknar John skakandes av köld. Hans sömndruckna hjärna konstaterar att, Linda inte kvar vid hans sida, klockan är 03.27, fönstret är vidöppet och att i trädet utanför sitter en uggla som tittar ned. Han grips av en sådan där fruktan då hjärtat blir till is och man befarar det värsta. Han rusar upp och fram till fönstret. Han lutar sig ut så hastigt att en av blommorna störtar ut genom det vidöppna fönstret. Han följer blomman med blicken hela vägen ned till marken där den landar och krossas bredvid det ugglan stirrar ned på. John tittar upp och samtidigt som han förtvivlat vrålar ut i det kalla vintermörkret ser han ugglan lätta och försvinna vidare ut i natten.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Magnus Nilsson 19 feb 2003 09:02