Jag är Nadja - kap 16

Tredje advent imorgon.

Ingen julklapp har jag köpt. Faktiskt lusse-fikat, men inget mer. Orkar inte riktigt. Tycker det är roligt att ge, men jag orkar inte. Skolan tar för mycket tid och andra saker drar i mig. Frågor som aldrig verkar bli besvarade. Tycker ändå att jag kommit en bit. Har börjat fatta att ensamheten i mitt huvud är den största demonen. Jag har vågat börja sätta ord på den. Men försvunnit?

Nej.

Fredrik kommer kanske på besök imorgon. Julfesten. Så ja. Vi hördes igen och igen och igen. Men inget förhållande. Bara sex och mycket prat. Det får räcka så. Vill inte släppa in. ORKAR INTE ge av mig själv. Tar för mycket tid. Jag behöver tid för mig. Just nu.

Julafton år 1990.

Julgröten är på väg att spränga min mage. Utanför mitt fönster promenerar ett gammalt par förbi. Sakta går de hand i hand. Stannar till och kikar på mig. Mannen vinkar åt mig och jag vinkar tillbaka. Sedan går dom.

I vardagsrummet ligger bitar av kartong och juligt presentpapper över hela golvet. Granen är sned och katten leker med julgranskulorna. Jag leker med mina julklappar. En My Little Pony som är mintgrön med lila man. Den har vingar på ryggen och står alldeles stilla. Mint får den heta och jag bygger ett stall av kartong åt henne.

Varför fick hon ingen kompis?

Mamma, pappa och syster är i brorsans rum och lyssnar på hans nya häftiga stereo. Jag är inte där. Jag hör hur de skruvar upp volymen och alla klappar händerna. Bruce Springsteen. Sjunger på ett språk jag inte förstår och vill inte förstå. Mamma kommer och frågar varför jag inte är där. Vägrar. Tänker INTE komma. Hon går därifrån. Jag sätter på min vita bandspelare. Spelar musik jag inte förstår. Så högt att det dånar i hela huset. Pappa kommer instormandes och frågar vad det är för fel? Ingenting. Det är absolut ingenting som är fel.

- Men kom med in till Per då?!

Aldrig. Aldrig i livet. Han går.

Jag lägger mig under täcket och gråter. Tårarna fyller min hals till den grad att jag är tvungen att kippa efter andan flera gånger. Nallen kramar jag hårt och den blir våt av det salta vattnet.

Nu kommer mamma ytterligare en gång och frågar vad som står på.

- Ingenting. Absolut ingenting.
- Men du gråter ju?

Jo. Jag gråter.

- Är du avundsjuk på Pers stereo?

Svarar inte.

- Är du avundsjuk på Pers stereo?
- Varför fick inte jag?
- Men du är för liten. Du får en sådan när du blir stor. Lika stor som han.

Men jag vill inte bli stor. Jag vill vara liten. Jag vill att du ska krama mig och berätta godnattsagor. Jag vill inte. Jag vill inte.

- Följ nu med in till Per.
- Nej. Tänker jag inte göra.
- Sluta nudå! Kom!!!

Jag vänder mig ännu längre in mot väggen och blundar så hårt jag kan.

- Varför måste du alltid hålla på såhär?
- Ni tycker inte om mig.

Mamma släpper taget om min axel och går därifrån. Sårad.

Jag höjer volymen ännu mer och vägrar göra någonting alls. Kramar. Det enda jag kan göra. Det enda som räknas.

Ville inte bli stor. Och redan då bodde ensamheten i mitt huvud. Redan då när jag egentligen borde ha snöbollskrig med de andra barnen ute på gatan. Men jag kunde inte. Ensamheten stoppade mig. Det som egentligen inte fanns.

Bara i mitt huvud.

detta är ett bidrag till sourze författarskola

Av Marita Söderström 14 feb 2003 15:32