En bilförsäljares fall

Sist jag köpte bil hade jag bestämt mig för att det var min tur att avgå med segern. Jag hann knappt komma in genom dörren förrän han stod där - den unga, ivriga bilförsäljaren. Han log sitt allra charmigaste leende och frågade hur han kunde hjälpa mig samtidigt som han tittade sig förvånat omkring efter en Man att kommunicera med.

"Jag vill ha en bensinsnål, billig, liten men ändå rymlig bil. Har du någon sådan?" svarade jag och log tillbaka.

"Är du här själv?" frågade bilförsäljaren.

"Ja, det är väl klart, det är ju jag som ska ha bilen" svarade jag.

Han berättade då för mig att det inte var så vanligt att tjejer kom ensamma för att titta på bilar. Om de inte hade någon kille med sig så hade de åtminstone med sig sin pappa eller bror fick jag veta. När han dessutom fick klart för sig att jag var singel såg jag att hans ögon började lysa av tillförsikt och med all säkerhet tänkte han att det här skulle bli en lätt match. Samtidigt bedyrade han att jag hade kommit till precis rätt ställe. Om någon kunde hjälpa mig att hitta en bil så var det han.

Jag drog lite i min tröja så att urringningen blev något lite djupare och kopplade på all charm som jag överhuvudtaget kunde uppbåda. Sakta kände jag hur "hornen började växa ut i pannan". Den här matchen skulle JAG vinna!

Han började visa mig runt bland alla bilar samtidigt som han lite försiktigt började att flirta med mig. Är det så han vill ha det - så varsågod tänkte jag och besvarade flirten med små skratt och blickar. Han blev ivrigare och ivrigare för varje gång som jag sa "Den är alldeles för dyr", "Den är för stor", "Den har ju bara två dörrar, jag vill ha fyra".

Plötsligt så såg jag den - en alldeles knall-lila skapelse med vackra runda former. Den ville jag ha! Men det sa jag inte till försäljaren. Istället väntade jag tills rundturen bland alla bilarna förde mig dit. Precis när han berättade för mig vilka fina aluminiumfälgar bilen hade så log jag mot honom och sa:

"Den där bilen är ju riktigt söt."

Försäljaren studsade till - bilar var uppenbarligen inget som han betecknade som söta.

"Trist bara att den måste kosta så mycket" fortsatte jag.

När försäljaren berättade för mig hur mycket han ville ge mig för min gamla bil och hur mycket "den lila, söta" skulle kosta så kunde jag inte låta bli att skratta honom rätt upp i ansiktet. Lite småstött talade han om för mig att det var ett fullt rimligt belopp.

"Visserligen är jag tjej, men riktigt så dum i huvudet är jag inte. Det priset finns det nog en hel del att göra på. Inte sant?" sa jag.

Försäljaren bjöd in mig på sitt kontor för att fortsätta diskussionen. Efter en ganska lång stund så enades vi om ett pris. Under tiden blev hans flirtande alltmer påtagligt. Då passade jag på.

"Jag behöver nog ha vinterdäck till bilen och en motorvärmare skulle inte heller vara helt fel."

"Självklart, det ordnar jag. Det kostar förstås lite extra då" svarade bilförsäljaren glatt.

"Det får du bjuda på i så fall. Jag betalar så mycket ändå" fortsatte jag och lutade mig en aning över skrivbordet.

"Nej, det kan jag nog inte" sa han lite tveksamt.

Efter ytterliggare en lång diskussion där jag bland annat talade om för honom vilken bra kund jag skulle bli, att jag alltid skulle anlita deras verkstad för service och att en så här bra bilfirma kunde jag med glädje rekommendera andra att gå till, så gav han äntligen med sig. Vi bestämde att jag skulle hämta bilen en vecka senare med motorvärmare installerad och vinterdäcken liggande där bak.

Jag gick ut genom dörren som en nöjd kund. Den här matchen hade jag vunnit.

Att jag numera har en stor mossgrön bil som jag råkade byta till mig när jag ett par år och ett antal tusen mil senare skulle beställa tid för service på min lilla lila bil är förstås en helt annan historia.

Av Camilla Sydvart 14 feb 2003 09:26