I Torgnys rum

Jag tar på mig träskorna och öppnar dörren, tyst så att ingen ska fråga vart jag ska gå.

Ljuset är inte som annars, inte vitt och flödande som jag är van vid. Det är nästan höst nu och alla färger är annorlunda. Vi brukar inte stanna så här länge, i vanliga fall åker vi tillbaka till stan innan löven blivit gula.
Jag har stora huset i ryggen och runtomkring mig ligger uthusen; ladan, vedboden och brygghuset i samma röda, innehållande just ingenting. Inga djur, ingen ved, inga öltunnor. Bara bråte. Trädgårdslandet med slokande potatisblast och mossiga gärdsgårdarna runt om. Asparna som rasslar i kvällsvindarna och gamla eken på ängen bakom huset. I cypressen sitter koltrasten och sjunger för oss med det är bara jag som hör honom. Alla dom andra är inne i huset. Och jag ska inte vara borta länge. En liten promenad bara; gå och se upp mot himlen, andas in luften som finns här ute. Vid myrstacken stannar jag och tittar en stund, sedan går jag tillbaka, in genom dörren.

På galgarna hänger våra jackor och på skohyllan står våra skor. Bakom skohyllan och galgarna står garderober på rad med kläder ingen använder längre. Här inne finns skjortor med långa snibbar, utsvängda manchesterbyxor och storblommiga kjolar med smala midjor. Jag öppnar en av dörrarna och andas djupt genom näsan. Det luktar mamma och pappa här inne.

Genom hallen kommer man till vardagsrummet. I stoppade fåtöljen sitter mormor med stickningen. Händerna och trådarna och stickorna, allt rör sig så snabbt och hon ser inte ens på vad hon gör. Hon tittar på mig över glasögonens halvmånar. Vad ska det bli för något? undrar jag. Jag vet inte, säger mormor, kära barn, jag vet verkligen inte.
Det finns flera dörrar ut från vardagsrummet. En av dem går till Torgnys rum. Här inne finns stora skrivbordet med jordgloben och brevpressen. Bokhyllorna längs väggarna och dammet tjockt över böckerna, alla i alfabetisk ordning med prydlig handstil på insidan pärmen: "Upphittaren av denna bok ombedes vänligen kontakta Torgny Sjödén", och ett telefonnummer som inte längre har någon abonnent, det har jag kollat. Hans saker har fått vara kvar här inne, mormor har låtit allt stå precis som det var. Som om han skulle komma tillbaka. Och nu sitter han i länstolen och bläddrar i sina gamla böcker; tygklädda i mossgrönt och vinrött med titlarna tryckta i guld. Han har tänt sin pipa, den som brukar ligga i marmoraskfatet, och han svarar så gott han kan på mina frågor.

Varför ville du ta livet av dig? frågar jag. För jag kände att mödan inte stod i proportion till belöningen, säger han. Jag tänkte att hur jag än kämpade skulle det aldrig bli värt det.

Vad kämpade du mot? undrar jag. Mot alla tankar, säger Torgny. Jag klarade inte av mina egna tankar. Till slut bestämde jag mig för att jag ville dö istället.
Jag förstår hur han menar. Men jag tycker ändå att man måste forsätta försöka, säger jag till Torgny innan jag går.

Mitt emot Torgnys rum ligger Kammaren. Här får bara plats en byrå, två stolar, ett sängbord och en säng. På ena stolen sitter Liselott. Hon ler lite när jag kommer, lägger ifrån sig tidningen på sängbordet.

I sängen ligger mamma. Hon ska snart dö. Det är därför vi är här allihop, fastän sommarlovet är slut och skolan har börjat.

Liselott flyttar sin stol lite och jag sätter mig bredvid henne. Mammas ena hand ligger slapp ovanpå täcket. Jag lägger min ovanpå. Jag tror att hon vill se på mig när jag rör vid henne och det säger jag till Liselott, att jag tycker det rycker lite i mammas ögonlock, ser hon inte? Jo, säger Liselott, lite ryckte det nog allt.

Och Liselott lägger sina fingrar ovanpå mina och mammas, och där finns ingen gråt att gråta.

Det slår i köksdörren. Jag vet vem det är, jag vill springa genom huset för att komma till honom och på köksgolvet står han. Min pappa. Han står på grova, blåmålade golvtiljor i fuktiga raggsockar och han har mössan på, den gröna i ylle. Kom, säger han, jag ska visa dig något!
Vi går ner på ängen bakom huset. Här är fullt av ormbunkar och massor av sådana där kärrväxter, sådana som har en liten fjunig boll längst ut i toppen. På sommarlovet är de gröna, men nu har de mörknat och blivit rödbruna, som om de rostat.

Pappa stannar längst ned vid gärdsgården. Han håller isär det höga gräset med händerna. Titta, säger han. Jag tittar. Det är ett litet, litet träd. Stammen är tunn som en blomsterstjälk och alldeles ljusgrön.

Vet du vilken sorts träd det är, frågar pappa. Jag skakar på huvudet. Det är bok, säger pappa, här har aldrig funnits några bokar förut. Din mamma har alltid varit så ledsen över det. Det är hennes älsklingsträd, visste du det?
Han rör vid bladen försiktigt, försiktigt. Hon vill inte bli begravd, säger han. Hon vill bli kremerad. Jag skulle vilja strö askan här. Så att jag kan gå hit och prata med henne ibland.

Yllemössan kliar nog i pannan för han river den av sig, står och håller den i händerna. Men man får inte lov att strö aska var man vill, säger pappa. Jag vet att hon skulle vilja vara här. Men det får hon inte.

Han ser ner på sin mössa och sina händer, hans stora fingrar nyper bort barren ett och ett. Så tar han den på igen, drar den långt ner över flinten. Han har inte så mycket hår kvar, min pappa.

Men jag vet hur jag ska göra, säger han. Jag ska ta några av hennes kläder. Den där röda blusen hon har. Jag ska bränna den och strö den här. Och lite av hennes hår kan jag ta. Så blir det nästan som om hon vore här ändå.
Han ser upp på mig och ler försiktigt. Jag tänker att jag vill le tillbaka, eller gråta, helst av allt gråta. Det rinner lite från näsan. Jag torkar med koftärmen. Det blir en kladdig rand på stickmönstret. Den var vit en gång, min kofta, men den blev färgad i tvätten. Min mamma var inget vidare på att tvätta. Hon slängde mest in allting och ibland glömde hon tvättmedlet. Färgsortering brydde hon sig aldrig om.

Nu vill jag gå in, säger jag. Ja, säger pappa och lägger armen kring mina axlar, nu går vi in.

Jag sparkar av mig träskorna och skyndar mig till Torgnys rum. Han har redan kommit till bokstaven S i bokhyllan. "Le Mur" står det på boken han läser. Men han lägger den ifrån sig när jag kommer.

Jag berättar för honom om trädet. När jag berättat färdigt tittar han en lång stund på mig. Det är inte långt kvar nu, säger han. Någon dag till bara. Högst två. Hon har bestämt sig.

Jag vill inte! säger jag. Men Torgny har tagit upp sin bok igen. Jag sitter kvar en stund och ser på honom när han läser. Himlen är djupt kvällsblå utanför. Jag lyssnar efter koltrasten genom de tunna fönsterrutorna.

Pappa väcker mig tidigt nästa morgon. Vi har varit vakna nästan hela natten allihop, turats om att sitta på stolarna bredvid mamma och sprungit efter vatten och våta handdukar och smärtstillande. Hon har slutat jämra sig, rösten orkar liksom inte ut längre, men vi ser på rynkorna i hennes panna när det är dags för en ny spruta. Det är Liselott som ger dem. Varsamt trycker hon in nålen och strax stillnar det oroliga innanför mammas ögonlock.

Det var gryning när jag somnade, och det är fortfarande gryning när pappa väcker mig. Kom nu, säger han, det är dags. Hjärtat bultar och jag vill inte! Men till pappa säger jag inget. Jag nickar bara lite, och vi går genom den tunga dörren in till mamma. Vi sätter oss på sängkanten och mormor och Liselott är redan här, vi håller i varandras händer, och i mammas, och pappa tar tiden mellan andetagen åtta sekunder, elva, sexton, mormor snyftar och måste snyta och Liselott viskar till mamma att Såja, det går bra, det går bra!

Så kommer inga fler andetag. Pappa stryker över hennes ögonlock, Liselott vill inte släppa hennes hand och jag känner bara kyla i bröstet, känner bara det isande brännande kalla.

Min mamma är död. Hon ligger under ett vitt lakan i vårt sommarhus och jag går genom alla rummen, går och går och kommer till Torgnys dörr. Jag hör ljud där bakom, steg och harklingar. När jag öppnar står Torgny mitt på golvet. Han har hatten på och alla böckerna står ordentligt i bokhyllan. Bredvid sängen står resväskan packad.

Jag trodde att du redan givit dig av, säger jag, jag trodde att ni skulle följas åt. Det ska vi, säger Torgny, hon kommer alldeles strax.

Med ena handen lyfter han sin väska, med den andra lyfter han på hatten. Adjö med dig då, säger han, vi ses väl igen, förr eller senare. Så tar han ett ordentligt kliv över tröskeln, ut ur sitt rum. Han måste böja på nacken för att inte dörrkarmen ska vara i vägen för hatten.

Du kan inte bara gå! skriker jag, du hade ingen rätt att ta livet av dig! Mamma blev sjuk, hennes kropp slutade fungera, hon kunde inte hjälpa det men du valde själv! Du kunde ha låtit bli!

Torgny vänder sig om och tittar på mig. Det bästa är inte alltid att hålla kvar till varje pris, säger han sakta. Jag höll kvar så länge jag kunde komma på skäl att fortsätta. En dag fanns inga tillräckliga skäl kvar och då släppte jag taget. Inte förr.

Med pekfingret stöter han mig lätt i bröstkorgen. Din mamma vet vad du känner, säger Torgny. Därför har hon släppt taget. Och du måste göra detsamma.

Så går Torgny och han slår igen dörren bakom sig, hårt så att det skångrar i fönsterrutorna, så att dammet flyger kring böckerna i hyllan och pipan skallrar i marmoraskfatet. Jag känner golvtiljorna darra under min fötter, jag ser hur små sprickor kilar genom takputsen och hur lampan svänger fram och tillbaka i sin krok.
Efteråt blir jag stående, med armarna kvar som skydd kring huvudet.

Det knackar på fönsterrutan. Det är pappa. Jag går fram och lyfter av fönsterhakarna. Vad gör du där inne? frågar han mig. Jag rycker på axlarna. Inget särskilt, säger jag. Du vet att man inte får för mormor, säger han, men han har inget argt i ögonen. Jag nickar. Jag ska inte gå in här något mer, säger jag.

Det är bra, säger pappa. Sedan sträcker han upp handen mot mig. Kom, säger han, följ med och vattna mammas träd.

Bidrag till författarskolan

Av Jessica Schiefauer 11 feb 2003 11:00