Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Jag är Nadja - kap 15

Varför se inte människor när man inte vill?

Tåget rullar in på T-Centralen och jag orkar knappt stå på benen. Varför? Varför är jag här?

Sätter mig på en bänk och väntar på att klockan ska bli två. Som vanligt är jag för tidig, men det gör ingenting. Tycker om att betrakta människorna som springer förbi. Springer till något de egentligen inte vet. Bara tror. Tar upp mitt gråa anteckningsblock och noterar allt som inte är någonting. En dikt blev det visst. En man bredvid mig sneglar på mitt gråa block. Jag har lust att visa honom min värld, men vågar inte. Varför vågar man inte? Dikter är livet och kanske han skulle bli gladare av att få kika in i mitt liv. Har han ett block? Nej. Han sitter och "messar". Fattar han inte att man kan stänga av pipet? Nej. Han går därifrån och klockan är två. Jag ställer mig på utsatt plats och på tjugo meters avstånd ser jag en lång, attraktiv kille komma gående. Kramen är stor och varm. Som en väldig filt.

Stickig, men varm.

Bestämmer att ta oss en promenad. Stockholm är kallt och människorna vet fortfarande inte vad dom springer till.
Går mot strömmen, som alltid. Vattnet nedanför broarna strömmar och en liten eka gungar ensam. Tittar inte honom en enda gång in ögonen. Vågar inte.

Traskar in på ett fik i Gamla stan. Öga mot öga.

- Vad roligt att du kunde komma.
- Ja. Det är trevligt.
- Jag gillar din dialekt. Den är så hemtrevlig. Låter så lugn.
- Jasså?
- Mmmmm...

Juicen jag beställt smakar äckligt och jag kan inte dricka den. Han frågar om jag vill smaka på hans, men det vågar jag inte.

-Så nu sitter vi här, säger Fredrik.
-Jo. Det gör vi.
-Tänk att det blev så ändå.
-Ja, det trodde jag inte för två månader sedan.
-Nej. Inte jag heller. Trodde du hade glömt mig.
-Ja, nästan, säger jag.
-Mm. Hur gick det med den andre killen då?
-Inget alls. Han var för barnslig. Vi hade ingenting att prata om.
-Nehe. Nä, det är ju ingen höjdare.
-Nä.

Samtalet var ganska ointressant. Jag sitter mest och kikar på en tjej bakom Fredrik. Hon sitter och skriver i ett rött block. Jag vill kika in i hennes liv också, men vågar inte. Får man ens fråga sådant? Är det kanske för privat? Men jag vill. Hon ser söt ut. Långt brunt hår som täcker hennes axlar. Markanta kindben och glasögon på näsan. En blå tröja som är lika blå som färgen på internet-explorer ikonen. Inte så romantiskt blå, men starkt lysande blå.

Vi går ut från cafét och han följer mig till stationen. En varm kram och "vi hörs".

Nej. Det gör vi inte. Inte nu.

Sätter mig på tåget och det piper i min mobil.

1 meddelande mottaget.

"Roligt att du kom. Ser fram emot nästa gång".

Det blir ingen nästa gång. Jag vill inte. Vågar inte. KAN INTE. Såg han inte det på mig? Att jag inte ville? Varför ser inte människor sådant? Måste man förklara allt? Kanske.
Gävle är tio minusgrader kallt och jag drar åt mig mössan för öronen. Sätter hörlurarna i öronen och går fort hemåt. Jag vågar inte gå hem, men springer ändå. Jag vet för väl vid det här laget.
Kommer ändå hem och slänger mig på sängen. Jag vill inte. Kan inte. Vågar inte.

Kylskåpet skriker åt mig. "KOM". Jag vill inte men måste.

Somnar med rivsår på fingrarna.

detta är ett bidrag till sourze författarskolan