sourze.se

Leif, min svåger

En historia om Leif, min svågers dystra slut i klorna på "Vittra", Skogsfruns yngre syster som bor i landets norra delar. "Vittra" är ständigt på jakt efter män som närmar sig de femtio, så se upp!

Min svåger Leif.

Vittra finns, var så säker! Jag har själv sett vad hon kan ställa till med när hon får klorna i en karl!
Leif var gift med Laila, den lilla ljusa i kassan på ICA. Eländet började samma år Leif skulle fylla femtio. Han började hänga framför spegeln så ofta han kom åt, skickade efter en särskild näshårsklippare från Clas Olssons och smetade Lailas antirynkcreme under ögonen innan han kröp isäng. Han mätte hårvinklar med gradskiva och tjatade om att han fått så hög panna men Laila bara skrattade. Leif surade och sa att hon gjorde narr av honom. Han som aldrig varit lättstött hade blivit känslig som en seismograf.

Laila började planera för femtioårsdagen men Leif snäste bara av henne när hon pratade om buffé och kaffebröd. Hon blev lessen, det var inte likt Leif att vara otrevlig. Men att skulle väl gå över, om inte förr så efter femtioårsdan. Brorsan Sten hade också blivit galen vid femtio. Han tog ut pensionsförsäkringen i förtid, rakade skallen, köpte en Honda Goldwing och rände iväg till Danmark klädd i skinnställ och solglasögon. Men synden straffade sig själv när han hög som ett hus var på väg till Roskilde och körde rätt i en stengärdsgård. Han blev lam i benen och fick vara glad att frun ville ha tillbaka honom.

Leif blev allt underligare, han som förr aldrig gått en meter i onödan utan sagt att motion var förslösad energi satte plötsligt i gång med jogging. Han köpte dyra löparskor och lade upp en träningsslinga i skogen som han gnetade runt, flåsande som en törstig stövare. Laila lät honom hållas, även om hon tyckte att han skulle ha klippt gräset istället.

I september fick Leif för sig att han skulle plocka lingon på förtjänst, han som aldrig frivilligt hållit i en bärplockare. Laila trodde inte sina öron, men varför inte? De kunde ju göra något roligt för pengarna, hälsa på mormor i Sveg till exempel.

Varje ledig stund försvann han upp i skogen men det var inte ens bottenskyla i konten när han kom hem igen och när Laila frågade blev han bara förbannad. Han som alltid varit en snäll och lite trög karl hade blivit snarstucken, nervös och mager som en hässjestör.

Hela september häckade han i skogen, Laila började bli riktigt orolig. Var han sjuk? Hade han fått åt nerverna? Vad i jesse namn höll karln på med?

Vi satt i köket och drack kaffe en söndagsförmiddag när Laila lite generat antydde att han "aldrig ville". Ja vad ska man säga en sådan gång? Om det inte hade varit Leif skulle jag misstänkt att han höll sig med ett annat fruntimmer, men Leif... nä, han var liksom inte den typen.
Men hur fel hade jag inte!

Den där hösten var som om själva Den hade farit i Leif! Inte nog med att han rände som en tok i skogen, han hade också blivit extremt modemedveten. Han som envisats med rutig flanellskjorta och grön fjällrävenjacka kom hem från stan i den ena flotta kreationen efter den andra. Han lade sig till med silkesnäsduk och hängde en guldkedja grov som en ankarkätting runt halsen, ja han köpte till och med såna där boots och en slokhatt som han inte såg riktigt slug ut i.

Laila som skickat efter "Proffstrimmern ", ett hårklippningsset från tyskland som minsann inte varit billigt, fick inte komma i närheten av hans skalp. Leif for till stan och kom hem med ett fullständigt nytt stuk på frisyren och med nymanikyrerade naglar.

"Han är som förhäxad" grinade Laila och snöt sig i kökshandduken. "Jag tror att han har en annan, jag begriper bara inte när de har ihop det. Han ränner ju mest på skogen..."

Jag visste inte vad jag skulle säga för att trösta henne. Karln bar sig verkligen åt som en älskogsgalen kattgubbe, fjantade och kråmade sig framför hallspegeln och plockade brynen med pincett.

"Om jag bara visste vad han hade för sig! Men han springer ju så fort så jag hinner inte med, jag försökte följa efter igår men han försvann som en oljad blixt innan jag ens hunnit få på mig skorna..." Laila hade korta stadiga ben och påminde om en rokokobyrå, inte underligt att Leif sprang ifrån henne... men kanske skulle jag kunna reda på vad han höll på med. Jag hade blivit trea i distriktsmästerskapet i orientering så jag borde ha en chans att hinna med.

Tidigt på söndagmorgonen stod jag bakom garaget och väntade att han skulle komma flängande, Laila hade sagt att han gav sig iväg före sju varenda morgon. Mycket riktigt, där kom han! Klädd i sprillans ny träningsoverall och med en käck liten toppluva på huvudet sprätte han först omkring på grusgången för att mjuka upp sig och sedan började han springa mot skogen. Jag tog det lugnt, lät honom få lite försprång och följde sedan efter så diskret jag kunde. När jag joggade förbi köksfönstret skymtade jag Laila bakom gardinen, jag slängde iväg ett segertecken med handen, hon gjorde tummen upp och jag anade att hon log. Jag var glad över att kunna hjälpa henne.

Jag var rädd att tappa bort honom men hans träningsoverall var av den modernt färgglada sorten, gredelin med en självlysande gul text på ryggen. "Extreme Training Team" glimtade bland tallstammarna och jag hängde efter så gott jag kunde. Längre in i skogen blev terrängen allt oländigare och snart var stigen försvunnen bland ris och mossiga stenar. Det var dunkelt där inne, de högresta träden stod så nära inpå varandra att solen inte nådde ner på marken och omkullfallna murkna trädstammar påminde om döda urtidsödlor, övervuxna av en fuktig grågrön mossa.
Träden stod allt tätare, förvridna magervuxna granar bildade snår och från de spretiga vassa grenarna hängde skägglaven som trasiga draperier. Stigen syntes inte längre, det ena trädet var på pricken likt det andra, lika vresigt och krokvuxet och risigt och jag kände inte alls igen mig. Det började kännas riktigt kusligt och jag var glad att jag fortfarande kunde se Leifs overall skymta framför mig

Jag sprang lite fortare för att komma närmare, om han fick syn på mig så fick jag väl försöka komma på någon bra förklaring till varför jag hade följt efter honom.
Men plötsligt var karln puts väck!

Jag stannade tvärt, stod blickstilla och lyssnade spänt. Det hördes inte ett ljud, här var rent märkvärdigt tyst! Här sjöng inga fåglar och här blåste ingen vind, inte ens myggen verkade trivas i den här dystra skogen.

Allt var fullständigt stilla, det var som om tiden upphört.

När jag tittade ner på marken såg jag fotavtryck. Spåren i mossan var djupa, trots att han hade blivit så mager var Leif fortfarande en stor och tung karl. Avtrycken i den tjocka gröna mossmattan ledde mot en björk som helt överraskande stod där, mitt i den mörka täta granskogen.
Spåren upphörde plötsligt. Det var som om karln hade lättat från marken och flugit sin väg och jag begrep ingenting. Jag stod bara där och glodde dumt på björken.
Då hörde jag en underlig musik, tunn och svävande kom den från ingenstans men tycktes fylla hela skogen. Den där egendomliga melodin gjorde mig yr och konstig, den liksom svepte in mig en tunn slöja av overklighet och plötsligt såg jag som i en drömsyn hur vacker björken var!

Den vita nävern skimrade som kostbart sidentyg och stammen var smidig och slank som en dansös. Grenarna var som späda flickarmar och det täta lövverket lyste med ett sällsamt sken. Det var som om ljuset kom inifrån de gröna löven, det flimrade och sakta började ett ansikte ta form i trädets krona. De gröna glänsande löven flöt samman till ett kvinnoansikte som var sagolikt, ja underbart vackert! I ansiktets perfekta oval lyste ett par stora ögon vars färg ständigt ändrades. Ögonen lockade med oemotståndlig kraft och utan att jag märkte det drogs jag allt närmare. De glittrande ögonen som liknade ädelstenar höll mig fast, de lovade salighet och lust utan gräns och jag sjönk allt djupare in i en ljuv domning.

Då plötsligt såg jag Leif, min svåger! Han fanns i trädet men han hade krymt! Han var liten som ett treårs barn och verkade utsugen på något sätt. Fångad som flugan i ett spindelnät satt han intrasslad bland en massa grenar som knutit sig runt armar och ben. Han levde fortfarande - det såg jag i hans ögon. De stirrade på mig fyllda av den svartaste fasa och aldrig i mitt liv ska jag glömma den blicken!

Då hördes i den mörka skogen ett skratt. Det ljöd så gällt och grymt att håret reste sig på mitt huvud och hjärtat krympte av skräck.

Jag vet inte vad som gav mig kraft att rycka mig loss från trädets förtrollning men jag vände mig om och sprang för livet medan Vittras hånfulla skratt följde mig hela vägen hem.

Jag har aldrig berättat för Laila vad jag såg, hon skulle aldrig få en glad stund mer i sitt liv. Det draggas ännu efter Leif borta i tjärnen men det är inte någon idé. Det skulle jag kunna tala om för dem, men då tror de att jag har blivit tokig så det är ju bara att hålla tyst.

Och det har jag gjort, ända tills nu.

Du är den enda som fått veta vad som egentligen hände Leif, min svåger.


Om författaren

Författare:
karin lundmark

Om artikeln

Publicerad: 28 jan 2003 09:36

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: