Schyman och syltburken

Shit. Nu har det hänt igen.

Någon har varit i Den Stora Syltburken, det vill säga den svenska statens stora skattepåse. Den bara stod där, och så kom nån och grävde loss en större summa. 90 000 blänkande guldpengar rullade ner i tjuvens fickor och så smög hon bort, nöjd med sig själv och sitt dåd, stolt över våldtäkten på skatteintäkten. För det var en hon, och inte vem som helst, utan vänsterledaren Gudrun Schyman; ni vet hon med spriten och talibanerna. Ni vet, ni har läst det nånstans.

Shit! En vänsterledare tar för sig av skattekakan, utan att fråga. Eller hon har ju frågat, försökte med en blankett. Men så blev det stopp. Man satte ner foten. Foten i dörren, krokben på tjuven. Halt! I Statens namn, halt!! Tjuven blev fast, men skadan var redan skedd; sylten är så klibbig, den är så…smutsig, hon har blivit fläckig, alldeles. Stackars Schyman. Men hon kan ju skylla sig själv, och gör väl så i detta nu. Skyller sig själv. Dumma, dumma Schyman. Hur kunde du göra så? Gollum, gollum! Preciousssss…

Ser ni henne? Hon sitter där vid bordet, med Mona på sin högra sida, Jan O till vänster.
- Bäste bror, undrar Mona. Skulle det vara möjligt för Er att skicka tryffelfrikassén?
- Väl mött, påtalar Jan O. Jag må nu koncentrera mig å lärkparfaiten, ser ni dess lyster?
- Vi ser, ler Schyman.
Hon hånler.
- Gratis är gott, säger hon sen.
Fast det hörs lite dåligt, hon har inte tuggat ur ordentligt. En stekt sparv sticker ut ur höger mungipa.

Ser ni henne? Ja, det är klart att ni gör - hon är uppklistrad över hela landet, i en ögonblicksbild. "Här festar Schyman upp dina skattepengar." Shit! det gör hon ju faktiskt. Hur kan hon? Hur kan hon?

Preciousssss…

Hon har tagit dina skattepengar. Hon har inte bara varit och kladdat i syltburken, hon har kletat ner hela din plånbok. Se där, det fattas en krona! Den du skulle ha till en sista liter mjölk. Nu blir det ingen mjölk, inga tänder, inget leende, inget jobb, inga vänner.

Och vi snackar inte bara 90 papp, hon har tagit från alla och då räcker den siffran inte till, inte på långt när. Vi snackar 6,5 miljoner Sveriges skattebetalare, lite från oss alla, en från alla, alla ger en - till Schyman, Jan O och Mona. De skrattar åt oss. Dumma svenskar. Dumma folk.

Men nu är det slut på det! Folket har sagt sitt om saken, och en förkrossande majoritet av 56 procent menar att Schyman bör avgå. Och visst bör hon avgå, så att alla de hederliga, rättrådiga, kunniga och fantastiska människor som hindras av denna häxa äntligen kan få komma fram. Hon måste avgå. Så gör man i sport, och då blir allt genast mycket bättre. I alla fall i första matchen.

Egentligen ska vi vara glada, glada över att vi får veta sånt här, att någon talar om det för oss. Hur skulle vi annars kunna rasa? Vi ska vara glada över Anrell-journalistiken.
Kvällstidningarna vet att vi är efterblivna.
De vet att vi inget fattar.
Man måste skriva enkelt.
Kort.
Och koncist.
Schyman.
Skatt.
Avgå!
Rättegångar i media är bra, allt blir så mycket enklare då. Inte en massa advokater och rättigheter och skit. Folket bestämmer. Det är väl bra? Folket. Där är du med.

Låt därför den som aldrig lämnat in en halvsann deklaration, letat avdrag, bildat låtsasföretag, arbetat svart, betalat svart lön, snott pennor, pärmar, gem och musmattor, bränt skivor, gått mot rött ljus, hjälpt sin dotter till ett bra sommarjobb, parkerat i handikapprutan, bott i andra hand eller cyklat utan lyse kasta den första stenen.
Resten kan avgå.

Av Anders Lindqvist 24 jan 2003 17:04