Jag är Nadja - kap 10

Sagan om livet har kommit en bit på väg. Det var en gång har redan startat och jag tror jag är på väg mot en vändpunkt. Den första stora vändpunkten. Att frigöra sig. Livet har precis som sagan flera vändpunkter och vågar inte ens tänka på alla jag måste passera. Men kommer jag genom denna vändpunkt levandes då finns det hopp om att våga ta sig igenom de nästa.

Att göra sig fri är onekligen mycket svårt. Friheten får man inte gratis, den måste man kämpa sig till. Mycket kan begränsa, det svåraste är när man begränsar sig själv. När man inte vågar släppa taget om de man trott begränsat en. En lärare sa till mig på gymnasiet att det var upp till mig om jag skulle göra upp med Mia, Pia och Fia. Sa att endast jag kunde bestämma om jag ville bli fri eller inte. Idiot. Jävla idiot. Dom ska få lida! Inte jag. Eftersom han var psykologilärare tänkte jag det kunde bara på plats att berätta att jag gick omkring och var hungrig hela dagarna. Att jag inte ville ha min slappa kropp. Han uppmanade mig att börja träna. Idiot. Han tyckte tydligen också att jag var för fet. Men nu fattar. Idag fattar jag eftersom jag är euforisk och nästintill harmonisk. Just idag den nionde december. JAG kan förändra.

Ingen annan.

Satt och smuttade på en kopp kaffe igår. Inte ovanligt i och för sig, men det ovanliga var att jag fick en aha-upplevelse. Läste Aftonbladet och en viss Hildebrant skrev i sin artikel att ångest och död inte var något man vågade prata om idag. Rätt. Varför är det så himla farligt? Nu går jag emot mig själv då jag menar att vi har mer deprimerade människor i dag för att vi vågar prata om. Ja just det. Vi vågar prata OM depression. Men vi vågar inte prata om vad det VERKLIGEN innebär. Ingen nämner eller säger att de karvar arm. Ingen förklarar över en kopp kaffe hur befriande det är att se blodet rinna längs armen. Primitiviteten är vi rädda för.

Det ursprungliga.

- Mamma. Så här vill jag ha min begravning.
- Sluta. Jag vill inte höra. Säger du sådär en gång till så kommer du att dö snart.

Döden är högst naturlig.

Rosa horisont drömmer sig ovanför skolans vita hustak och jag är på väg hem. Trötta studenter kånkar på sina tunga väskor. Sinnen. Vill hem till de gula väggarna och lägga sig i fosterställning.

Jag går och funderar på min begravning. Nej. Det gör inte ont. Det är vackert.

Vit kista. Har alltid velat haft vit kista. Runt kistan ska vita blad av rosor värma deras frostiga tårar. Kistan ska stå på en ställning av trä. Ljust trä som ingen har karvat i. Prästen ska förklara för de frostiga tårarna att jag var en levnadskonstnär. En originell sådan. En som försökte i alla fall. Mitt liv ska ha varit underbart och jag ska ha uträttat mina livsuppgifter. Jag ska ha passerat varje vändpunkt och blivit lite klokare. Lite mer intellektuell. Musiken och poesin ska ha varit mina drivkrafter. Kyrkklockan slår. Ute ska snön falla och det ska vara bistra tjugo minusgrader. De frostiga tårarna ska rinna nedför röda kinder som blivit bitna av naturen. Bänkarna ska vara hårda så de får träsmak i arslet.

I taket ska vita slöjor hänga för poetikens skull. Sagolikt. Mitt liv ska ha varit en saga med lyckligt slut där alla till sist fick varandra. Sig själva.

Längst fram ska mina barn sitta. En efter en. Vill dom inte så behöver dom inte. Ska inte finnas något tvång. Dom behöver inte sjunga med i psalmerna. Det ska inte finnas psalmer. Möjligen en. Den får dom välja.

Musiken är den svåraste biten. För fem års sedan när jag blev olyckligt kär och pojken som inte ville ha mig var ett musikaliskt underbarn ville jag höra Månskenssonaten. Spelad av honom. Men inte nu.

Nu vill jag ha Jan Johansson och melankolisk folkmusik. En enslig vit flygel ska spela poesi. Kanske får jag träffa honom när jag dör? Om ja, skulle jag vilja dö nu. Fast han får nog vänta. Sång eventuellt. I såna fall Lena Willemark. Hon ska kula mig till himlen.

Hon ska kula de frostiga tårarna varma.

Fika efteråt får dom välja själva. Helst vill jag att dom ska dansa barfotadans till indisk musik. Förslagsvis spår nummer femton på filmmusikskivan till Monsunbröllop. Hoj!
Jag vill inte brännas. Hellre får maskarna äta mig. Vit gravsten som inte skall besökas i onödan. Sätt gärna oranga blommor den tjugoåttonde maj varje år. Då blir jag glad. Och ska ni prompt besöka mig så gör det för er skull. Inte för min. Om ni nu tror att ni blir gladare av att prata med en gravsten. Och så det klassiska. Vad ska det stå på gravstenen?

”Jag vill tacka mig själv för att jag tog mig ändå hit. Tack.”

Det kan tyckas konstigt att jag Nadja Larsson som tvekar inför valet att tro på Gud eller inte planerar en begravning. Men det är väl på grund av socialisationen. Ja ni vet. Uppväxtförhållanden där också traditioner ingår.

Och döden är döden är döden.

Det farligaste som finns och det vackraste. Frihet kan man sammanfatta det. Men för att nå dit måste man kämpa. Ta sig igenom vändpunkterna och tro att det bär. Där har vi Gud igen. Det bär trots allt.

Det gör det ju tydligen.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 15 jan 2003 11:13