Varsågod och klä av dig ska vi titta

Nu ska jag berätta hur det känns att gå till gynekologen. Det är ju inte precis världens roligaste sysselsättning så att man springer dit för jämnan för att det bereder så stort nöje att få vara ett dylikt undersökningsobjekt. Skulle man tycka det kunde man ta anställning på en medicinsk utbildning som övningsobjekt för blivande gynekologer. Antar att såna ju måste finnas. Kanske det finns uppblåsbara Barbaror till sånt. Att bli undersökt är aldrig särskilt kul, inte av en främmande människa och inte i de mest intima delarna, bland annat. Men av två onda ting väljer man det minst onda - det andra värre är att gå med en obotlig sjukdom för att man vill slippa utsätta sig för en utlämnande undersökning. Ibland undrar jag vad som är bättre, att leva ett kort men lyckligt liv i ovetskap eller ett längre i visshet om att kanske bli bra. Om det skulle vara något fel.

Jag har i alla fall haft det, fel där, och blev opererad i tid och blev bra. Hade jag inte "fastnat" i en rutinkontroll hade jag antagligen inte suttit här och knackat på tangenterna. Så jag går ganska regelbundet och låter mig penetreras för att vara säker på sakernas tillstånd i kroppens nedre delar. Men det är inte kul, nog känns bävan dov i maggropen varje gång jag ska breda ut mina ben i dendär hemska stolen. Vad kommer jag att tänka på hemvägen? Ramlar min idylliska värld ihop med ett brak eller fortsätter det lite till?

Har i många år gått till samma gynekolog; en trind liten moderlig kvinna som inte alls ser ut som en gynekolog. Om de nu ska se ut på ett visst sätt. Hon bryter på svenska och ler som en glad gumma som sitter med katten i famn och strumpstickningen framför gobelängen med den stelnade hjorten i sitt eviga språng. Inte som en i vit rock och konstiga skedar i skåpen. Därför har jag förtroende för henne, det känns hemtamt. Men nu har hon pensionerat sig och tar inte emot patienter mera. Av nån anledning föredrar jag kvinnliga gynekologer, de vet hur det känns. Jag har haft manliga gynekologer men det har inte känts som att komma till någon med en katt i en harmonisk famn. En man har aldrig legat i en sån där stol med en främmande människas huvud mellan benen, som ömsom kikar in i en och ömsom på en. Sån är min erfarenhet efter många besök och undersök.

Så idag skulle jag möta den nya. Det var den årliga kontrollen, - går årligen för att liksom mota Olle i grind. Kom lite för sent och fick vänta. Det tycker jag om, att få vänta. Då får jag läsa skvaller och bara slappna av och låta tåget gå. Åt ödet kan man ju ändå inget göra när man är kommen så här långt. Det är bara att läsa om vedklyvar eller hur man förnyar sitt kök med en rostfri vägg.
"Sjöskog!" En som det såg ut på avstånd yngre tjej med ett hurtfriskt rönnbärimjölk-ansikte stack ut från en av dörrarna i raden. Kollade in henne. De första orden avgör människan, tänkte jag när blicken for över det halvlånga håret och ansiktets språk.Hon var inte så ung heller, håret hade grå strimmor. Skönt, hon är inte ny i gamet.. Handslaget med raka fingrar var lite halvdant. Hon gav ändå ett säkert intryck, rak och beslutsam. Såg ut som en frisk hundmänniska. Hon tittade i mina papper, frågade hur jag känner mig och om jag har besvär. Nä, inte har jag besvär och känner mig frisk som en tjugoårig ros. Det kniper i magen ibland av all julgodis som blivit över. Svårt att urskilja knip men annars känns det som det känns att ha ett underliv. "Ja, varsågod och klä av dig ska vi titta."
Vi, jag ser ju inte från min ända ett dugg. Avstod från att be om en spegel, det är ju hennes område, inte mitt. Eller..

Av med kläderna, mamelucker och yllesockor såg paltigt ylliga ut i det sterila och benen ack så nakna. Så opp i trapetsen med rumpan i inbuktningen, hälarna i stigbyglarna och ut med viket. "Det ser ju bra ut, slemhinnorna är fina. Få se nu var du har tappen. A, där, lite på sidan om. Den gömmer sig eftersom du blivit opererad men den ser bara fin ut. Vi tar inget papa-prov eftersom det gjordes ifjol. Det tas med två års mellanrum." Jaha. "Nu ska jag känna, jo, där känns livmodern." Hon klämde och tryckte med den andra handen på magen. "Liten och fin. Nu ska jag undersöka dig med ultraljud." Det gjorde aldrig den förra. "Nej, hon tyckte inte om att använda denhär apparaten." Jaha. Hon satte igång en mackapär, lade något slags skydd på en stav och smorde den med glidsalva och förde in den. Tittade på skärmen där ett blåvitt flimmer fladdrade. "Där syns livmodern, slemhinnan är tunn och fin. Den ska vara just såhär, ett par millimeter tjock och slät. Det är det ljusa bandet som syns där. Där ser du, har vi vänster äggstock." Ett mörkare parti flimrade fram och hon satte på en markör. " Ca 1-2 cm, perfekt. Nu ska vi se var den andra är." Hon sökte med staven. Tysta sekunder. Jag tänkte: "Var är du, visa dig och våga inte ha nåt fel, din fegis!" "Där, liten och fin den också. De ska vara såhär små. Har de något fel är de större. De har gjort sitt och krymper, det är som det ska vara, det. Så ska vi se på brösten." Jag drog upp BH och plagg och hon klämde och palperade så det aj gjorde ont. "Mjuka och fina, det ska göra lite ont, de består ju av känsliga körtlar. Inget hårt känns." Så var undersökningen av de kvinnliga attributen över. Jag hjälper inte till att höja någon statistisk kurva över gynekologiskt sjukdomsdrabbade. Yipee!

Silkespappershimlen prasslade i kylan och solen sken sprött över kristyrträd och dimvita pudersockerfält på hemvägen. Det var minus 27 grader ute.

Av Solveig Sjöskog 11 jan 2003 14:07