Jag är Nadja - kap 7

Nu har solen börjat gå ner. Ännu en dag har gått till spillo. Det är så mycket som går till spillo för mig. Hela tiden. Fast det är ju tur att jag just nu kommit på det. Att tid kan gå till spillo. Tur att jag kommit på det nu och inte om femtio år när jag sitter på ett skruttigt äldreboende och blir ipetad lite halvfabrikat som värmts i en högteknologisk mikrovågsugn.

Jag skulle vilja att alla människor fattade att de lever ett liv. Så långt har jag åtminstone kommit. Att jag har en chans att leva mitt liv. Det är väl därför jag kämpar så hårt för att bli lycklig och fri från mina demoner. Det måste ju vara en anledning till att jag kämpar så hårt.

Varje dag.
Utan kampen vore livet meningslöst. Det ska tydligen vara pissigt att leva ibland. Och jag kräver att jag en dag ska få bli lycklig.

När jag sa det till min psykolog skrattade hon åt mig.

- Ha Ha. Vad är lycka för dig?
- Familj. Hus. Barn och adventsstakar i fönstrena.
- Tror du att någon är lycklig?
- Ja. Det tror jag. Många är lyckliga.
- Men hur vet du det?
- Ingen aning. Men det ser lyckligt ut. Småmysigt att ha familjen samlad vid TV:n. Chipsskål och ett glas rött för det vuxna och saft för de små. Det är lycka. Att ha en samlingspunkt där man vet sin plats. Och så ljusen i fönstren.
- Jag tycker du ska se Welcome to Pleasant Village.

Fortfarande har jag inte sett den. Har heller inte läst sagorna hon gav mig. Har inte gjort något som hon säger. Fast ändå är det ju bättre. Överhuvudtaget har vi inte pratat så mycket med varandra. Jag kommer dit. Hon frågar:

- Hur är det idag.
- Splittrat standardkommentar.
- Hur då splittrat?
- Känner mig; galen, tokig, snäll, ful, fin, underbar, förbannad, ledsen, hungrig, bra.
- Ok…
… tystnad…
- … … ska du inte ta och måla en bild då?
-Mm.
… … tystnad……
- Nej, jag kan inte idag. Kan du inte läsa en saga för mig då?
- Jo. Självklart.

Och så läser hon en saga. Själv ligger jag och skakar av sorg i soffan med en filt uppsvept över knäna. Den handlar om en kinesisk flicka som måste fullfölja ett uppdrag. Döda en drake tror jag. Jag somnar till och vaknar. Av och an. Och det är så skönt att få bli ompysslad av en vuxen människa.

Det var ju det vi kom fram till i vårt första möte. Att jag är liten. Intellektuellt stor, men känslomässigt liten.

Jag behöver bli ompysslad.

Kan det verkligen vara så enkelt? Att jag behöver bli ompysslad? Jo. Förmodligen. Men jag fattar inte. Hur ska jag kunna bli ompysslad när jag bor själv? Har jag inte blivit ompysslad hela mitt liv? Jo. Men nu behöver jag det mer än någonsin. Och det kan vara värt tvåhundrafemtio kronor. Studentpris faktiskt.

Det är trendigt att gå till psykologen har jag hört. Det är trendigt att vara deprimerad och utbränd. Dom som säger det har aldrig besökt en psykolog. De har fanimig ingen aning om vad det handlar om. Trendigt eller ej. Det ÄR så i dagens samhälle. Klimatet är öppnare och man vågar tala om hur man mår. Det vågade man inte för tio år sedan. Och faktum är att vi lever i ett stressamhälle. Ett sjukligt samhälle som själv skulle behöva gå till psykologen. Bums. Fast det har det väl inte råd med.

För några år sedan tyckte jag min kompis Bella var oerhört jobbig som karvade arm. Kunde inte förstå att hon ville utmärka sig på det viset. Men nu fattar jag. Det ÄR en befrielse. Bra sätt att bedöva. Ingen vet detta faktiskt, att jag karvar. Lyckas dölja det väldigt bra. Det är heller inte så djupa sår så de läker fort. Skulle mamma och pappa få reda på det skulle de skicka mig till hispan. Fast det är ju dit jag vill ibland. Få ordentligt bli ompysslad och diagnostiserad.

Kommer ihåg när jag vid ett riktigt fylleslag bönföll poliserna som precis släpat ut mig från O´Learys.

- Snälla ni. Snälla rara ni. Ta mig till ett behandlingshem. Hjälp mig. Jag mår så dåligt och jag vill ta livet av mig. Jag har ätstörningar och jag orkar inte mer. Snälla, snälla ni.

Mamma kom och hämtade mig och på vägen hem berättade jag allt jag burit på i sex år. Dagen efter var vågen borta och hon iakttog mig vid bordet. Jag frågade vad hon höll på med. Hon berättade att jag berättat ”allt” i bilen hem den natten. Om mina hetsätningar och viktnoja. Jahapp. Det var den friheten den. Skitkul. Var skulle jag nu väga mig någonstans? Till saken hör att jag denna period av mitt liv vägde mig minst tre gånger om dagen. Morgon, eftermiddag och kväll. Hur skulle jag NU göra?

På något märkligt sätt vande jag mig vid att inte väga mig. Började istället känna efter hur tom jag var i magen. Det fick istället avgöra om jag skulle vara lycklig eller inte. Men där har vi det juh!

Min högsta önskan och ett krav jag har idag är att få vara lycklig. När jag var som sjukast var jag lycklig så fort jag gick ner ett gram eller höll på att svimma av utmattning. Men nu när jag blivit friskare från ätstörningarna men blivit manodepressiv har jag ingenting att mäta lyckan med. Nu var jag fasiken riktigt smart.

Jag har ingenting att mäta min lycka med.

Lycklig känner jag mig när jag får vara med mina vänner och känna deras hud och hur de är intresserade av mig. Som jag sagt förut. Jag kan vara riktigt gemytlig när jag är euforisk. Men det skiftar så snabbt. Och när jag blir suicidgalen är denna lycka som bortblåst. Då är jag ensammast i världen och rädd för vad jag ska hitta på. Jag vill egentligen inte dö. Är skiträdd för det och livet är fantastiskt. Det är sant.

Därför vore det skönt att bli fri från demonerna och kunna vara någonstans mellan euforin och suiciditeten.

Men det är också ett krav vilket jag inte vågar uttala högt. Eller jo för min syster. För henne finns inga hämningar. Hon lämnar mig aldrig. Hur galen jag än är.

Kanske jag också måste döda en drake för att bli fri?

bidrag till Sourze författarskola

Av Marita Söderström 08 jan 2003 14:15