Vi tar livet av Anna Nicole

För åt helvete kommer det att gå och det kanske redan har gjort det. I Expressen läste jag häromdagen att hon är försvunnen. Diverse människor på TV3 uttalade sin oro över att ingen riktigt vet var Anna Nicole befinner sig. Men oron grundar sig nog mer på att hon kanske inte kan komma till Sverige som planerat än att det kan ha hänt henne något. Hon är inbjuden av trean för att på deras julvaka på lillejulafton skrattas åt och förlöjligas. Inbjuden för att vi ska få se på apan på nära håll och förundras och äcklas. Allt detta hjälpligt maskerat till underhållning. Detta har TV3 givetvis inte sagt, men redan det faktum att de sänder The Anna Nicole Show är bevis nog.

Det spelar ingen roll att hon vill själv eller att hon får en massa pengar eller att hon kanske i själva verket spelar en roll och inte alls är så utsatt eller självutlämnande som hon verkar. För precis som de flesta andra dokusåpa-deltagare som anmäler sig för att det är en kul grej eller för att bli känd eller för att tjäna pengar så tror jag inte att hon är medveten om hur hon framställs i tv, hur vi och miljoner andra som ser hennes program uppfattar henne och hur det i sin tur påverkar hur hon blir behandlad och vilken effekt det måste ha på hennes egenvärde.

För i jakten på pengar så nedlåter sig produktionsbolag att profitera på en instabil människa genom att låta en kamera följa henne i alla möjliga och omöjliga situationer och sen framställa henne som en helt hjärndöd varelse. Tidningar och andra medier hänger på och spyr ut den ena rubriken värre än den andra och hemma i tv-sofforna sitter vi och myser och ryser för att dagen efter på kafferasten förfasa oss. Här sparkas det glatt på någon som inte bara ligger ner utan dessutom inte har en chans att resa sig utan hjälp även om vi slutar. Och vi bryr oss inte. Det som började som underhållning slutar med personliga tragedier, sextrakasserier, rasistiska utspel, dödshot och klippkort hos psykologen.

Tanken är utmärkt, skapa underhållning genom att skildra verkligheten, berätta vad som händer med en eller flera om de utsätts för olika prövningar, visa det intressanta i det sociala spel som uppstår och de konflikter som oundvikligen blir följden. Men det är en konstruerad verklighet som visas. Det klipps och regisseras, tillrättaläggs och uppmanas, läggs till och dras ifrån. Bilderna vinklas för att det ska bli spännande och bra tv.

Plötsligt är det inte dokumentär längre utan ett mer eller mindre dåligt drama. Filmar man någon eller några tjugofyra timmar om dygnet och sen använde allt det materialet för att klippa ihop fyrtiofem minuters tv-underhållning så är det inte så svårt att framställa dessa nästan på vilket sätt man vill. Dessutom är deltagarna noga utvalda för att passa in i vissa mallar vilket gör att det är ännu enklare att få fram stereotyper.

Vi, den kräsna och allt mer sadistiska tv-publiken, kräver bra underhållning och bra underhållning verkar idag innefatta ett stort mått av förnedring och respektlöshet. Efterhand som vi blir mer och mer avtrubbade krävs allt djärvare grepp för att vi ska rycka till och ägna ett program mer än de sekunder det tar att zappa förbi det.

Om man ska se det hela ur ett större perspektiv så borde den naturliga utvecklingen vara att nästa generations dokusåpor handlar om bolagen som producerar serierna och psykavdelningarna som får ta hand om deltagarna efteråt. One flew over the Strix-nest...

Vi har den tv-underhållning vi förtjänar men det innebär också att vi ha makten att förändra den. Om ingen tittar på programmet så kommer det att läggas ner. Simple as that. Bojkotta trean och maila till Anna Nicole att hon ska be alla tv-team att dra åt helvete. Vi är värda bättre och det är definitivt hon också.

Av Kajsa Kallio 21 dec 2002 10:27