Så föddes Mans Värld

Var ska jag börja? Minnena tränger sig fram, det ena framför det andra. Som människor i en ivrig uppvaktande hop ställer sig först en, så en annan, så den nästa längst fram och ber om att få vara först.
"Ta mig, jag är bäst och den främste!"
"Nej, ta mig, du minns väl vår tid tillsammans."
"Mig kan du inte glömma, nog var väl vi bäst tillsammans."

Så träder de fram och ömsom ber ömsom kräver att få inleda min berättelse. Som en stor hop av människor som sträcker sig i en v-form så långt ögat når. Ända bort till horisonten i Midgårds öppna landskap sträcker sig hopen av minnen. Alla är de mig lika kära och ingen kan jag sätta framför den andre. Var och en hålller jag för att vara den främste. Den blonde skönlockige ynglingen i sitt björnskinn, eller den gamle gråhårige krokige gubben i sjuttonhundratalskläder. Dem alla ger mig minnen som var det igår som jag dansade med dem.

På sätt och vis var det igår. Det känns som om händelserna stod på lur strax bortom knuten. Jag behöver bara resa mig och gå dit för att åter befinna mig mitt på stäppen med den dova lukten av mammut i mina vidgade näsborrar. Känna hur en stilla vind långsamt böjer det manshöga savanngrässet då jag smyger mig i spåren efter den långpälsade snabelförsedda jätten.

Men, tyvärr, jag vet att om jag reser mig och går runt om knuten så kommer jag inte att finna det jag söker. Bara en tom ölburk som någon berusad spoling slängt då han inte längre kunnat hitta vad han sökt i den. Jag kan se den framför mig hur den ligger där hopknycklad. En gång glansig och full av löften, nu tömd och sargad. Bortkastad efter det att den yttre bilden och texten lovat någon så mycket. För att sedan uppleva hur köparen besviket kastat bort den då den inte längre ger något ifrån sig. Spolingen har säkert svurit surt och fortsatt sin jakt efter nästa löftesrika förpackning.
- Jakt, Ha! Spolingen skulle varit med då...
Nej ursäkta, jag virrar bort mig. Man blir förvirrad då så mycket tränger sig på och propsar på att få bli berättat. Alla dessa vackra minnen stöter sig så kontrastlikt med nuet.

Även om det bär mig emot så blir jag nog tvungen att använda nutidens tröstlösa tidslinje. Den linje som speglar tidsuppfattningen idag, och som endast kan skänka melankoli och förtvivlan i människornas hjärtan.

Den sträcker sig från den ena horisonten bakom mig, går fram till och via mig och sträcker sig sedan till den lätt böjda horisonten framför mig där den försvinner bortom min varseblivning. Oh, så oerhört trist sådan tidsuppfattning är. Hur den endast kan skänka leda i bröstet och en uppfattning av förgänglighet utan någon som helst mening. Inte undra på att nutidens människor så förtvivlat söker efter något utan att veta vad det är de söker. Vilset irrande från det ena till det andra försöker de fylla en tillvaro som är som en bottenlös brunn. Hur många stenar de än slänger ner så hör de aldrig att något träffar botten.

Jag minns då tiden var en cirkel. Hur underbart ordnat allt kändes. Tiden gick sin gilla gång i ett mönster som man kunde känna igen och förstå. Samtidigt som det gjorde ens tillvaro sprängfylld av ett verkligt öde. Ett öde som man kunde ta och känna på och som gjorde att man tog sig an livet med aldrig sinande lust och kraft.

Att dagens linje endast är den närsynte nutidsmänniskas brist på perspektiv inser dessa bottenlösa tomma brunnar inte. De har så förlorat sig i detaljer att de närsynt har gått närmare och närmare tidslinjen.
"Kommer priserna att gå upp i år?"
"Varför måste han alltid låta toalettringen vara uppe!"

Nu står de där med näsan tryckt mot tidslinjen. Kan varken se framåt eller tillbaka utan försöker att fylla ett nu som blir alltmer tomt ju mer de försöker fylla det och ju närmare de ställer sig till tidslinjen.

Om de bara backade några mil ifrån tidslinjen så skulle de se. De skulle se att tidslinjen höjer sig i en spiral. En spiral som åter skulle ge deras liv mening och en känsla av att just de var till för ett syfte. Att de ingick i ett allt som inte kunde vara förutom just dem. Men inte. Nutidens människor tillhör vad som kommer att kallas den förtappade. Nåväl, vis av ålder vet jag att framtiden kommer att bringa nya sätt att se på tiden och tillvaron. Då någon sätter ihop fädernesarvet, cirkeln, med linjen och backar tillräckligt långt, då kommer en ny tid att randas i Midgård.

Ursäkta mig kära läsare. Jag irrade bort mig från min berättelse igen. Det är inte så lätt då man har så mycken tid som man ska berätta minnen från. Men jag får väl ta det från början.

I min gryningstid vaknade jag en dag och insåg att allt hade varit kaotiskt. Då jag ordnat världen jag levde i så kunde jag också jämföra med hur det varit innan. Man vet först var man har varit då man har något nytt att jämföra med. Jag levde med de första av vår utgåva av homo sapiens. Den versionen som nu har fått namnet Cro-Magnon. Själva kallade vi oss för människa.

Världen var så ny som efter att en ungmö fått sin första blödning. Först den kaotiska svåra och främmande blödningen. En ny erfarenhet som man måste igenom innan man har sorterat och förstått sammanhangen. Sedan ser man med klara och nyfödda ögon hur en hel och till synes oändlig värld sträcker ut sig i alla riktningar. Det var i sanning Mans födelse. en blanding av oerhörd lust, för att inte säga kåthet, infann sig. Allt detta kan jag verka i. Allt detta rymmer så oändligt många möjligheter. Världen är, som jag, nyfödd och enorm. Kåtheten yttrar sig inte som Mans lust till kvinna utan som en sprängande lust, ett brusande begär att fylla världen med dåd. Att få vara en del av detta oerhört stora och mäktiga. Att få verka och lämna sitt avtryck.

Jag hade klättrat upp på ett mindre berg och hittat en utsiktsplats. Såg utöver det vidunderligt vackra landskapet. Vyn fyllde hela mitt jag med sin vibrerande skönhet. Mina sinnen var så öppna att nutidens människor inte kan föreställa sig hur vidöppet jag andades och vibrerade i takt med världen. Den stora anden in, min ande ut. vi andades tillsammans.

Där stod jag och efter en stund märkte jag hur min lem stod i all sin prunkande prakt. Den pulserade i takt med livets skönhet. Jag var från topp till tå en rytmisk del av världen. Jorden som jag uppfylldes av och åtrådde var i sanning Kvinna. En givande Kvinna som närde och födde nytt liv. Jorden, materien, blev från denna stund Modern.

Ur min strupe kom den första sången. En rytmisk ordlös mantra som övertog mitt sinne och sången sjöng mig in i världen.

Sålunda föddes Mans värld

detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Thomas Laurits Aabo 20 dec 2002 15:09