Jag är Nadja - kap 5

- Vilken frisyr ska jag ha? frågar jag köttfärsbruden i spegeln.
- Fläta.
- Vaddå fläta? Det har jag ju jämt.
- Jamen idag ska du ha fläta. För du är lite svälld och behöver framhäva ansiktet så att de inte lägger märke till kroppen.
- Men skit på dig. Fattar du inte att jag faktiskt skiter i dig nu. Jag ska bli en ny Beuys. En ny levnadskonstnär. Stick.
- Jasså. Det tror du. En ny levnadskonstnär? Tror du att Nadja Larsson som hela sitt liv lagt sig under alla andras lagar kommer bli en originell, levnadskonstnär?
- Ja. Det tror jag. Kanske inte idag, men kanske om tio år.

Jaja. Jag ska ha den där förbannade flätan.

Gör en fläta men inte traditionsenligt. Vill vara lite modemedveten och sätter den på snedden. Men håret är fortfarande fettigt. River ut håret igen och sätter flätan helt traditionsenligt. Idag orkar jag inte spexa. Jag brukar faktiskt vara rätt bra på sådant. Spexa till det lite. Då är det den euforiska Nadja som bestämmer. Då är hon riktigt, riktigt rolig. Hon brukar få folk att skratta och trivas. Bäst är det när hon dansar Eminemdans. Ja, bygga kuber och sånt. Då har vi riktigt roligt.

Jag är nog en rätt rolig prick. Lite söt också, och just därför vill jag inte berätta om mina långärms-dagar. Jag vill att ni ska vara vän med EuforiNadja. Inte den andre. Hon är så otrevlig, fast det är hon som behöver mest.

Och så kläderna. Jag orkar inte vara sexig idag. Det kan hon också vara ibland minsann. Men inte idag. Idag vill hon mysa. Kjol och röd tröja. Diskret och mysenkelt. För den delen får hon inte på sig några sexiga Levisbrallor idag. Magen är svälld som en häst med kolik och kroppen skriker NEJ!

Tar en sista titt på spisen, kollar jackfickan och trampar iväg.

Freestylen i och jag suger in Paris i öronen. Dit skulle jag verkligen vilja åka. Där om inte någon annanstans finns levnadskonstnärer. Det sägs så i sagorna i alla fall. Och i böckerna. Och i Moulin Rouge. Kanske Horace Engdhal också skulle vilja vara där så han kunde utöva sin intellektuella hjärnas kapacitet på platsen där intellektualismen har hög status? Vi kanske skulle bli ihop? Jag och Horace? Han verkar sjyst, lite småborgerlig men ändå rätt sjyst. Vi skulle kunna mysa ihop oss om kvällarna och han skulle kunna få läsa små sagor för mig. Kanske han till sist skulle ge mig Nobelpriset i litteratur?

Om han gjorde det så skulle han få gifta sig med mig.

Paris dragspelar sig igenom mitt huvud under färden till festen. Jag vågar inte stänga av. Vet inte om jag skulle bli tokig och hoppa i Gavleån då. Det är jag ofta rädd för. Inget originellt, vet att många har tvångstankar, men när jag går där över bron kan jag ibland få sådan lust att bara slänga mig över räcket och falla platt i ån. Vad skulle dom säga?

”Väntat. Hon var ju lite labil”. ”Nej. Herregud. En poet har gått förlorad”. ”Vem var det?”

”AHHHHHHHHHHHHHHHHH”. Just det. Just det sista får mig att inte göra det. Dom älskar mig. Mamma och pappa. Syrran och brorsan. Just dom får mig att stanna.

Andra tvångstankar jag har är när jag dricker kaffe. Ungefär när jag druckit halva muggen och sugit på snus i tio minuter får jag sådan otrolig lust att slänga koppen i backen. Flera gånger har jag haft att lust att göra det. Sjukt. Men det är som att jag blir tokig. Vill provocera. ”Hallå! Jag dricker kaffe! Hallå. Jag har fått en koffeinkick”. Någon gång måste jag prova det.

Festen är igång och tack och lov är Calle och Helena där. Dom skulle heller inte festa. Puh. Nykter på party-partaj fest är inget att hänga i julgranen alltså. Nuförtiden är jag nykter för det mesta. Är så trött på att vara bakfull och kontrollen man förlorar är fruktansvärd. Så nykter är bäst. Man blir dessutom inte fet. Visste du att vinglas innehåller lika mycket kalorier som ett wienerbröd? Det skulle jag förstås inte sagt om du är en av västerlandets 80 procent som har ett felaktigt förhållande till maten. Förlåt, men fakta är fakta.

Sätter mig ner på partymadrassen och kikar in stämningen lite. Hanna som bor där är relativt nykter. Hanna den underbart naturliga tjejen. Hon är som hon är och inte på något annat sätt. Så där underbart tråkigt härlig. Inget Diesel-Snyggo eller Polarn&Pyret sval. Bara sådär onaturligt naturlig.

Hennes två vänner som är på besök är däremot mer tilltagna. Trevliga karlar, men just det. Karlar. Karlar och fruntimmer. Går bort.

Anna är också där. Stans spexigaste tjej. Väldigt söt och väldigt trevlig. Hon är överrörlig i lederna, precis som jag. Så hon visar lite trix och jag försöker göra likadant. Misslyckas totalt. Men jag kan i alla fall vicka på örena.

Calle och Helena är världens bästa par tror jag. Toppenkille och underbar tjej. Passar perfekt. Kivas lagom mycket. Pussas lagomt mycket. Varit tillsammans i fyra år. Perfekt. Träffades på Skara Sommarland.

Skara Sommarland.

Mm. Precis. Skara Sommarland. Inte undra på att så många är ensamma här i Sverige.

Festen avbryts. Robinson. Inget mig emot eftersom jag verkligen gillar det programmet. Fattar inte riktigt varför. Det är ju en dokusåpa som alla andra. Nej, inte riktigt som alla andra. Kan inte förklara varför, finns säkert heller ingen bra förklaring. Men jag gillar det. Inte för att det går så bra att höra vad de säger eftersom partynivån är på en miljard procent, men det är helt ok. Slipper sitta ensam och sällskapet är det bästa. Bästa vännerna. Ingenting är bättre än dom. Och så länge jag är Eufori så gott det går är allting mycket bra.

Det tjatas och tjatas om att jag ska med ”uuuuuuuuut”! Men orkar inte. Vill verkligen inte.



Natten är iskall och poesin springer över himlavalvet. Jag får lust att göra snöänglar i den vita snön. En liten katt springer förbi. Hinner inte nosa på mig. Kanske också den har mycket att göra inför jul?

Jag lägger mig ner i snön och målar änglar över hela jorden. Lite snö åker in innanför jackärmen. Kollar nycklarna. De är kvar. Sluter mina ögon. Egentligen vågar jag inte göra sånt här. Rädd för att någon ska mörda mig eller våldta mig. Men inatt struntar jag i det. Gör istället snöänglar och drömmer om hud.

Just nu är det inte farligt. Inte här i snön på marken en mörk lördagskväll klockan halv tolv då husen sover och jag hinner andas. Då är ingenting farligt. Då spelar plötsligt allting roll. Natten är ett balsam. Dagen inte.

Jag vill ligga där hela natten, men vågar ändå inte. Då kanske jag fryser ihjäl. Fast var det inte det jag ville?

Nej. Inte nu.

Av Marita Söderström 20 dec 2002 13:12