Kärleksbilder

”Hur mycket älskar du mig?” frågar jag på det där banala sättet man gör då man för första gången tror sig älska på riktigt. ”På en skala?” frågar du till svar och lägger huvudet på sned.

Våra minnen är pusselbitar till vilka vi är. De drömmar vi nattetid drömmer är trösklar som leder till dessa minnen. Det vi upplevt lagras i detalj och dofterna vi inandades, färgerna vi såg och detaljerna vi urskiljde fastnar likt motivet på ett fotografi. Och på samma sätt som ett fotografi bleknar med tiden, så bleknar även ett minne.

Jag drömmer ofta om dig. Går över din tröskel. Ibland när morgonen kommer och jag befinner mig någonstans mellan sömn och vakenhet, platsen där man ser allt som klarast, så är det som om jag kan ta på dig och känna dofterna av dig. Som om fotot aldrig bleknat. Men det är bara för en kort sekund. Sedan möter jag sanningen som vore det ett expresståg och jag dess mål. Den exploderar i mig och den korta lögn jag hunnit bygga upp under natten raseras skoningslöst. En ny dag gryr. Utan dig.

Först glömmer vi dofterna och sedan färgerna. Detaljerna blir suddigare och fotots motiv förlorar lite av sin skärpa. Vi blickar tillbaka på en händelse och ser bara en del av det som hände och de saker vi ej längre minns ersätts med fantasins hjälp. Allt för att återskapa det vi en gång varit med om.

På ett av mina ändlösa foton ligger jag en morgon bredvid dig och bara tittar på dig. Vi har varit tillsammans en lång tid och du ligger på rygg, värnlös och oskyddad men ändå i trygghet med slutna ögon. Jag ligger på sidan med ena armen under mitt huvud och betraktar. Vi har just älskat med varann. Våra dofter omger oss och ditt täcke har glidit ned lite och blottar övre delen av dina bröst. Din ena arm ligger avslappnat böjd ovanför ditt huvud. På stolen bredvid sängen ligger en handduk, som jag tidigare lekfullt slitit av dig, på tork över ryggstödet. Den är använd av dig. Inget märkvärdigt egentligen. Bara en handduk av frotté som lite slarvigt hänger på en enkel stol av trä. Det som gör den fantastisk är att den använts av dig. Den har vandrat över din kropp och tagit del av din hud och ditt hår och liksom jag, insupit allt som är du. Den bilden börjar blekna nu. Stolen står kvar på samma plats men handduken och du är borta och motivet börjar bli suddigt i kanterna. Jag undrar ibland om det verkligen hände.

Vi placerar våra foton i vårt album. Vi är säkra i förvissningen att de alltid kommer att se ut som de gör just då i det nu som efteråt bleknat till ett efter. Vi säger oss att vi aldrig kommer att glömma och det gör vi inte heller. Istället skapar vi det på nytt med det nya nuets tanke. Minnet får andra dofter, annat ljus och motivet kan tyckas vara detsamma men vi vet det aldrig med säkerhet. Det kan lika gärna vara vår fantasi som leker med oss.

I en annan bild talar hon fort och engagerat om något för henne viktigt. I hennes intonation och språkrytm hör man nästan varje känsla hon för ögonblicket känner. Hennes händer målar bilder i luften och ögonen är som bra birollsskådespelare i en film. De hotar att nästan ta över scenen. Ibland ler hon åt en bild eller en tanke i hennes inre och som åskådare missar man inget av detta. Men man måste vara uppmärksam. Jag undrar om jag var det alltid. Jag undrar om hon ibland kände det som om jag inte såg henne. Troligen gjorde hon det. Som vi alla gör. Jag undrar om hon visste att mina öron var hennes, min syn var hennes. Jag var hennes läppar då hon flyktigt log. Hon fanns i mig med hela sitt väsen och jag önskar att jag någon gång frågade henne om hon var medveten om det.

Var du det?
Var du medveten?
Visste du att jag var gräset på vilket du vandrade? När du passerat reste jag mig sakta, njutningsfullt, och påminde mig om allt det underbara i din närvaro.
Vet du det nu?
Att jag fortfarande kan minnas dina fotsulors beröring. Att jag i mina fingertoppar kan känna din hud och att jag ännu har din doft här. Det är som om jag kan skapa dig på riktigt och inte bara frammana bilden av dig. Men jag kan bara göra det mellan sömn och vakenhet. Det är det värsta.

Hon har en penna i sin hand och det är en av de sista bilderna. Rösten i andra änden av telefonen hörs som ett avlägset mummel och hon har blicken fixerad på bordet framför sig. Pennan i hennes hand trummar lite mot hennes ena ben och med sina fingrar låter hon den utföra allsköns konster i handen. Hon låter ibland blicken vandra runt i rummet som om hon följde en fjärils flykt och då och då vilar hennes blick på mig där jag sitter mittemot henne.
Jag älskade att se på dig. Jag älskade att se dig se på mig. Sättet på vilket du lät din blick vila på mig under bråkdelen av en sekund sände ilningar av välbehag genom mig. Jag kunde aldrig egentligen veta vad du kände, kunde bara hoppas och ana. Nu vill jag så gärna tro att du kände blott en del av det jag kände, det jag fortfarande känner.

Fotot från dagen då vi begravde dig vilade ett dunkelt ljus över oss och över kistan. Våra vänner kom, drogs dit för att mötas och säga adjö. Så svårt att veta varför jag gick dit. Jag minns det inte längre. Jag minns bara en vag längtan att få vara med, att delta, men jag var bara en betraktare utan känslor. Jag hade gärna känt något men det var något jag inte klarade av just då. Så jag stod där lite avsides och tittade. Jag undrade om någon kunde se mig. Jag undrar om du kunde se mig då.
Ser du bilden av mig nu?

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Christer Gustavsson 10 dec 2002 14:05