Det spökar i mitt hus

Men det finns säkert en förklaring, Huset är ju gubevars gammalt, byggt 1884. Det är vad alla säger till mig. Men, kontrar jag då, det är ju just det, huset är gammalt. Det är självklart att det spökar. Tänkte ta mig ner till stadsarkivet för att läsa lite om mitt hus, rota i dess historia om man så säger. Min son, en snusförnuftig 13-åring säger, mamma ska du verkligen göra det tänk om det bott en mördare i just vår lägenhet. Han kanske möööördat massor av människor, kanske ligger dom alla under golvbrädorna. Kanske är det dom som spökar, säger han och ser på mig med skräckblandad förtjusning.

Äsch, säger jag klart det inte bott nån mördare i huset. Samtidigt så tänker jag med en rysning, tänk om? Pratar med han som bott längst i huset. Han säger att det i alla fall bott ett landshövdingspar i just vår lägenhet. De bodde där ända fram till sin död. Fram till sin död, tänker jag. Kanske är det dom som vill göra sig påminda, bara hälsa kanske, på det ända sätt som dom kan. Då kanske dom är snälla i alla fall, spökena.

Nej, jag måste gå till botten med det här. Jag drar ner till stadsarkivet för att leta reda på sanningen. Jag fortsätter att rapportera. Om spökena inte tar mig innan dess det vill säga.

Av anne persson 04 dec 2002 14:02