Min bästis skall utvisas!

I början av årskurs nio, i höstas, kom jag och en tjej nya till klassen. Den andra tjejen var Rebeca som kommer från El Salvador. Det tog ett tag innan jag vågade bli hennes vän men sen blev vi inte bara vänner utan också bästisar.

Nu har Rebeca varit i Sverige i mer än ett år och nu ska hon tillbaka. För alla som kommer från El Salvador skickas tillbaka dit. Oavsett vad de har för skäl för att de flydde.
Rebeca är rädd för att åka tillbaka eftersom hennes pappa hotat att döda henne, hennes mamma och hennes bror.

Två dagar efter att hon fått beslutet om utvisningen satt jag i skolan och kände att nått var fel så jag drog hem till Rebeca. Jag ringde på. Det tog ett tag men till slut öppnades dörren. Jag möttes av en gråtande Rebeca som
bad mej om och om igen att hämta Ricardo, hennes bror, som var på biblioteket. Jag frågade vad som hänt och då visade hon mig sina handleder.

Hon hade skurit sej och svalt 22 tabletter. Jag var rädd och grät för jag visste att hennes mamma tagit såna tabletter och blivit tvungen att magpumpas efteråt. Så jag tog en halsduk och band runt hennes handleder innan jag sprang iväg efter Ricardo. När jag hittade honom log han sa "Tja" precis som han brukar. När jag sedan pekade på mina handleder och sa att Rebeca hade skadat sig själv blev hans ansiktsuttryck förändrat på några sekunder. Vi skyndade oss tillbaka till lägenheten och väl framme ringde jag till SOS. Efter det ringde jag min farmor och bad henne ringa mina föräldrar och berätta men då sa hon att hon skulle komma och hämta mig istället. Det tog några minuter innan ambulansen kom. Min farmor kom ungefär samtidigt och
kramade mig. Jag kände att jag verkligen behövde det. Jag sa till henne att jag ville vara med Rebeca och åka med dom till sjukhuset.

Jag ville absolut inte lämna Ricardo med alltihop ensam med svenska doktorer som inte kunde förklara för honom vad som händer och dessutom höll Rebeca i mig och skrek att jag inte fick lämna henne. Vi åkte till Hagfors sjukhus och en doktor sa till oss att det var ingen fara. Men sen skickade de Rebeca och hennes mamma till Karlstad. Min mamma körde mig, Ricardo och Marcelo, en god vän till familjen, efter dom till Karlstad. Först kom vi till vuxenpsyk men där fick hon inte stanna för hon är bara 15 år. De skickade henne till BUP. Vi fick veta att hon inte fick stanna över natten där. Doktorn på BUP sa till oss att det inte var nån fara så vi kunde åka hem. Det tycker jag var fel för Rebeca kunde knappt stå på benen och absolut inte gå själv.

Och hon grät och sa att hon ville inte tillbaka till lägenheten, till blodet, hon ville inte bli påmind om vad som hände. Dom magpumpade henne aldrig för tabletterna som
hon svalt. Dagen efter allt det här hände så försökte hon ta sitt liv igen med en kniv och hon försökte strypa sej själv men hennes mamma lyckades förhindra henne.

Sen dess har hon inte varit i skolan, hon är rädd och det är jag också. Jag vill inte att min bästa vän ska tillbaka till ett land där dom kommer döda henne och hennes familj! Men nu har Migrationsverket bestämt att hon ska tillbaka. Jag gråter ofta och tänker på allt det här. Hur kan Sverige vilja skicka människor rakt in i döden? Jag umgås mycket med henne och hennes familj och deras vänner och dom är världens goaste människor!

Är det rätt att dödsdöma dom här fina människorna? Okej, jag är bara femton år och kan kanske inte göra så mycket åt allt det här. Men jag vill försöka och jag vill lyckas! Jag älskar henne som en nära vän och jag är rädd om henne. Varför skicka dom in i döden? Jag förstår inte riktigt varför!

En sak som stör mej väldigt mycket är att när tidningen skulle intervjua mig, Rebeca och en lärare så fick inte läraren följa med. Rektorn förbjöd honom. För skolan fick tydligen inte lägga sig i hur det kommer att gå med
en av deras elever! Sånt gör mej arg för läraren kunde ha berättat om Rebeca, hur smart hon är, hur hon sliter i skolan och hur otroligt glad och snäll hon är mot alla. Men han blev förbjuden att lägga sej i! Eleverna i skolan undrar mycket över vad som har hänt men ingen svarar dom.

Migrationsverket skickade en man till min och Rebecas klass en dag efter allt hänt och han stod och sa att dom inte fick ta det personligt men problemet är att jag tar det här personligt! Hon är min vän inte en trasdocka som dom kan slänga i soporna och så är det bra med det. Det är som ringar på vattnet om dom kör ut den här familjen så är det inte bara dom som drabbas utan också jag och min familj, Ricardos flickvän och hennes familj, Rebecas familjs vänner och alla Rebecas vänner! Vi kommer alla att bli mycket ledsna men vad bryr sej det här landet om det?

Invandrare kommer till Sverige för att dom hört att det är så bra här, men Sverige är inte så bra som alla påstår. Förlåt mej för att jag som är svensk skriver sånt här men det är vad jag tycker. Nu kommer ni att skicka hem
Rebeca till ett land där hennes pappa sitter och väntar på att få ha ihjäl dom. Om dom stannar här i Sverige kommer dom i alla fall få en chans att leva ett normalt liv.

Jag säger bara en sak: låt dom stanna!

Ricardo fyllde 22 år för inte så länge sen. Jag var med på hans födelsedagsfest. Hans kompisar kidnappade honom och körde honom till pizzerian. Han var omringad av vänner och mådde bra. Han har ändrats mycket sen dess. Nu för tiden försöker han se glad ut men jag tror inte att han mår
så bra. Det är det ingen som har med dom att göra som gör.
Jag älskar den familjen låt den stanna!

Av Sara Abrahamsson 02 dec 2002 15:12