Fusk och snusk och förnedring?

Den första stora desillusionen är när vi inser att Tomten är fejk. Sedan dröjer det inte länge innan vi förstår att våra egna föräldrar inte är ofelbara. Men vi förlåter, om inte förr så när vi får egna barn och inser det svåra i att leva upp till rollen som supermorsa och dunderfarsa.

Vad får du för svar om du frågar i din omgivning om någon tror på Gud? Många kommer att skruva på sig och säga "nja…Gud… jag vet inte… men jag tror på Något". Är vi så vilsna och osäkra i oss själva att vi hela tiden söker något eller någon att se upp till? Kanske är det naturligt, men i brist på andligt hopp skapar vi våra egna plastikoner och sätter dem på piedestal. Och gång på gång trillar de ner.

Det är skönsjungande divor som tappar självförtroendet och fotfästet, tar till flaskan och små piller för att härda ut. Politiker som på fullaste allvar tror att de kan bjuda vännerna på partaj och låta oss andra betala, utan att bli avslöjade. Dokusåpaskådisar som super till och skämmer ut sig i TV och på krogen. Elitidrottsmän och kvinnor som skjuter i sig diverse preparat för att nå ännu högre på stjärnhimlen, men hängs istället högt på löpsedlarna. Det är fusk och snusk och förnedring. Eller är det bara mänskligt?

Det är tråkigt att behöva vara en tvivlare, att hela tiden vara på sin vakt och tänka att "snart halkar glorian på sned, vänta bara." Men om vi har en förlåtande inställning, om vi accepterar våra små fel och brister, då är det inte längre sensationellt med en minister som haschat i tonåren. Den gudabenådat begåvade skådespelaren blir inte mindre begåvad för att han eller hon hade det knapert i början av sin karriär och tog tvivelaktiga uppdrag för att få mat för dagen. Obetänksamt kanske, men det kan man förlåta.

"Det leder till moraliskt förfall!" skriker någon. "Vi måste sätta tydliga gränser och markera vad som är rätt och fel!" säger någon annan. "Och barnen, tänk på barnen. Vuxna måste vara bra förebilder!" Men har inte barn ofta en mer förlåtande attityd än vi vuxna? Är vi för desillusionerade?

Om vi vet att det är OK att våga prova och misslyckas utan att riskera att få leva med det för tid och evighet, då hittar vi snart det där inre lugnet och den sköna andligheten som vi behöver.

Jag tror det är bråttom.

Av Anna-Carin Collin 27 nov 2002 10:56