Förvandlingen

Han jobbar på Gjuteriet. Vi säger så även om det är plast nu: instrumentbrädor till bilar och sådant. Han var i måleriet innan de fick robotar där.

- Eivon skall ha ersättning! Det är inte mer än rätt! sa hans mamma innan hon blev gaggig.

Hon försökte driva hans sak mot företaget men fattade inte att det var alldeles för stort. Eivon och en del andra skadades och fick väl något lite men inte på långt när. Alla de där ångorna och kemikalierna!

Hon hade glömt att Eivon alltid varit ett missfoster.

- Ett Guds syndastraff den pojken! Eller "Din lille fuling!" kunde det låta, ord som ändå bar ömhet, ja kärlek.

Efter måleriet vart hans ansikte i alla fall som ett lapptäcke: röda öar och vita som om han förfrusit sig, fläckvis som om huden dött. Och fnasigt till allt det andra.
Allt hos Eivon finns på rätt plats men är ändå fel: ögonen under en låg, kullrig panna har grisskära kanter och är vattnigt grå. Han har just inga ögonbryn och näsan sitter som en klump mitt i. Munnen är sned med ständigt halvöppna läppar och en sträng av saliv i mungipan. Flyende haka, sa man förr. Eivons har stuckit för gott. Han är en och åttifem och armarna slänger som på en apa.

Allt hos honom är för stort. När han var liten lärde han sig att hålla in armbågarna för att inte synas. Håret är tunnt och kammat i en raggarvåg mitt på. Han kör väl med brylkräm. En gång drömde han om att segla omkring i en Amerikanare med fenor och röd skinnklädsel.

Nu för tiden kör han Folka. Han vecklar in sin kropp bakom ratten och puttrar iväg sedan han varit på Konsum och handlat falukorv efter jobbet.

Rita i kassan som slagit in den och äggen och limpan tusentals gånger får något försiktigt i blicken när han närmar sig med sina stora labbar och dånande röst. Den är en annan sak, rösten! Man kan tycka att han borde kunna dämpa sig där men han kan väl inte tala på annat sätt. Den är skrovlig och otydlig så att folk får som en impuls att böja sig fram trots spottet som far omkring. Det gör de inte.

Han går alltid till Ritas kassa. Hon är varm och moderlig. När hon var i tonåren kallades hon Patt-Rita. Inte för att hon var lösaktig eller så utan bara för att dom fanns där. Nu för tiden vilar dom mot kassalådan.

När Eivon kommer uppstår som ett hickande tomrum mellan dem: en halvt omedveten rörelse bakåt från Ritas sida som om hon försöker tränga sig ut genom det sittvänliga ryggstödet. Eivon böjer sig framåt, nästan dubbelvikt. Det är som en våg som sugs ut för att genast flyta åt andra hållet. Rita för handen till den brunburriga håret och ser sig nervöst omkring. Rödfnaset i Eivons ansikte brer ut sig.
Han bor nere vid ån och gör ingen förnär.

- Han är så snäll! sa hans mamma innan hon kom på Hemmet. Hon upprepade detta och det kunde nog behövas som en besvärjelse mot varjehanda olyckor.

För länge sedan skrämde han vettet ur en flicka nere vid Dunke, den del av ån där folk badar om somrarna. Hon var nyinflyttad, en gänglig tonåring med myggbitna ben och kom hemrusade snyftig och rödflammig. Det blev ilfart till sjukhuset men det var inget fel på henne. Hon hade bara blivit rädd när Eivon dök upp. Han hade stått där alldeles handfallen när hon började skrika. Kanske tog han några steg och det räckte väl.

- Vi håller ögonen på dig! sa Borgmästaren sedan efter alla förhör. Han kallade till sig Eivon en dag, inte till tjänsterummet utan till Hotellet där han satt och groggade varje dag efter tre. Han tog cigarren ur munnen och spände ögonen i Eivon.

- Vi håller ögonen på dig! Gör inte om det där!

Alva som varit servitris där i åratal berättade att Eivon grät. Numera har vi kommunalråd. Det är nog bättre.
Det där är det enda onda som vidlåder Eivon egentligen. Han gick med i församlingen för några år sedan och i Logen har han varit med alla år. På båda ställena är han mera som ett inventarium och inte som en medlem som väljs till suppleant eller så.

Han tittar på TV som alla andra och har satt upp parabol. Han får in rubbet. Om kvällarna sitter han i fåtöljen och fångar in alla de vackra människorna. När programmen är slut lägger han sig och sover ganska gott. Efter två limpsmörgåsar med prickig korv och några muggar kaffe på morgonen åker han till jobbet i Folkan. På middagsrasten käkar han överbliven falukorv, snackar med killarna och drar en tolva. Det har väl bara blivit så att stolen bredvid hans är tom.

En middagsrast för en tid sedan ändrades allt det där.
Eje berättade om en knäppskalle som visat upp sig i ett TV-program om yttre och inre skönhet.

- Han såg för djävlig ut! sa Eje.

Killen hade varit med i en brand så att hela hans ansikte var som en köttslamsa. Man fick se bilder på det. En plastikkirurg hade lappat ihop honom med nya ögonlock och ny näsa och nya kinder och öron, alltihop! Eftersom en doktor inte är Gud var han inte för grann.

- Nästan värre än...! sa Eje, kastade en blick på Eivon och vart tyst. När han gick på toa sedan kom någon upp med idén:

- Visst vore det bättre med ett riktigt monster i TV än ett konstgjort?

- Ta mig fan! sa Eje. "Jag skall skriva till dom!"
Några veckor senare kom TV till stan. Killarna tände direkt sedan de träffat Eivon. Han var lite tveksam men gav med sig.

- Tänk på Snoddas! sa dom.

Det skulle bli en tävling om Sveriges fulaste karl som motvikt till den sexigaste. Och varför inte? Kan man tänka sig större motpoler: den vackra som söker bekräftelse i människors blickar och alla andra speglar hon får tag i. Och den fula som krummar ihop sig och låter badrumsspegeln skita igen.

Vi samlades i Rotundan i Folkets park när Eivon skulle vara i TV. Det kom massor av folk. Han hade klättsupp nere hos Nordströms i blå kostym och rödrandig slips. Vi åt smörgåstårta och höll tummarna. Folk fick ringa in och rösta. Eivon fick 25 procent fler röster än tvåan, en enbent norrlänning.

Första pris var en sväng till Bingo-Lotto för att snurra på Hjulet. De hade lagt tävlingen så listigt att Eivon bara hade att sätta sig i Limousinen och susa ner till studion. Två miljoner alltså!

Alla som var med i Rotundan vart som galna. Vi skrek och hurrade och folk fick fram sina näsdukar och snyftade. Här och var hördes viskningar om hur fin han var.

- Herregud! Han är ju snygg ju!

Rita sa inte mycket. Hon försvann direkt efter programmet och sedan fick vi ju veta att hon ägnat natten åt att städa hemma hos Eivon. När han kom mötte hon med fläskkarré och gräddsås och citronfromage till efterrätt. Hon ryggade i dörren en sekund innan hon kom sig. Hon hade kanske tänkt sig en annorlunda Eivon. Han var ju den samme men ändå inte.
Det gjorde ont för han var så het på det. Han vart nästan galen av lust och grät som en liten pojke av lycka. Han hade fått vänta så länge.

Eivon jobbar kvar på Gjuteriet men Rita har slutat i kassan.

- Jag har fullt upp hemma!, säger hon när folk undrar.
De har bytt ut Folkan mot en kornblå Mustang med vit skinnklädsel.

Den går som en dröm.

Av Maria Campbell 26 nov 2002 09:20