Carpe Diem - Vita Paradoxum, del 1

Det var bara ett litet tag sen jag vaknade. Klockan hade stannat på halv sex, så jag antog att den var lite mer. Jag hade just rest mig upp ur sängen, precis som så många morgnar förut, då det plötsligt slog mig. Hur många dagar hade det gått nu? Tydligen för många för att jag skulle kunna hålla räkningen, ändå för få för att jag skulle ha haft en chans att vänja mig. Jag gick och la mig igen. Vad skulle det tjäna till att genomlida ännu en dag? De första dagarna hade varit rena paradiset, total frihet - bara sig själv att bry sig om.

Men ingen kunde väl ana vilken oerhörd plåga det skulle visa sig vara, vilken fullständig känsla av tomhet som explosionsartat skulle sprida sig från hjärtat via varenda liten muskel ut i hela kroppen. Till slut hade denna invärtes förruttnelse nått min hjärna och jag insåg mitt fasansfulla öde. Man kanske skulle tänka lite mindre med hjärnan och känna efter mer med hjärtat, jag hade i alla fall kommit till denna fruktansvärda insikt tidigare om så vore fallet. Så var det inte, men bättre sent än aldrig har någon sagt. Det stämmer inte. Det kvittade hur sent jag än hade kommit till det upplysta stadium jag nu ansåg mig befinna i, jag hade nog varit lika uppgiven vilket fall som helst. Hopplöshet kan man också kalla det. Hoppet är det sista som överger människan har någon annan sagt. Det stämmer inte heller. Jag hade många saker kvar. Eller hade jag? Eller förvandlades jag till ett omänskligt vrak i samma takt som hoppet lämnade mig?

Jag kom att tänka på att "hopp" kan betyda mer än en sak. Vissa som hoppar förväntar sig att de ska flyga. Andra vill bara falla. Ett tag i alla fall, sen vill de slå i marken och slutar leva. Fast ingen får välja; om de ska flyga eller falla, vinna eller förlora.

Livet är en paradox. Ett hopp med målet att dö. En genial paradox. Det ska vara lätt att leva, annars kan det kvitta. Fast lever man lätt kvittar det tydligen ändå. För då bryr sig ingen. Knappt en själv. Nä, komplicerat ska det va! Komplikationer är emellertid inte bra. Ändå finns det för många. Det är nog det enda folk är överens om. Men det vore väl för lätt att vara överens om saker. Nä, komplicerat, det är bra!

Jag vaknade till igen. Eller somnade bort från min drömvärld, det beror på hur man ser det. Klockan var fortfarande halv sex. Det var inte så konstigt, tiden hade stått stilla rätt så länge när jag tänkte efter. Tolv år närmare bestämt. Rent åldersmässigt hade jag tagit in rätt många år på mina föräldrar som låg och sov i rummet mittemot. Undrar om de skulle känna igen mig när de vaknade? Om de någonsin skulle vakna. Ofta undrade jag varför bara jag åldrades medan alla andra fortfarande såg ut som de gjorde år 2002. Jag hade alltid tyckt om förändringar, fast inte när jag var den enda som drabbades av dem. Undrar hur många som skulle vara döda idag? Om tiden skulle ha tickat på som vanligt alltså. Jag hade nog räddat livet på ganska många. Fast frågan är om de någonsin skulle komma få leva igen. Å andra sidan hade jag berövat obeskrivligt många fler möjligheten till att inleda ett liv. För det var väl jag som hade orsakat detta avbrott i tiden? Vem skulle det annars ha varit? Fanns det fler som jag i detta hålrum av tid? Egentligen brydde jag mig inte, jag kanske inte struntade i det men hoppades att det inte skulle finnas. Och fanns det ville jag nog inte träffa dem. Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg skulle då vara... just det... dubbel sorg, något jag inte skulle vilja utsätta någon för nu när jag äntligen fått erfara den enkla sorgen. Om sorg nu kunde vara enkelt.

Jag hade tänkt mycket. Det blev en del tänkande under tolv år. Särskilt när man inte hade någon att prata med. Undrar när man tänkt färdigt? Om man kunde tänka färdigt. Tänka klart kunde man göra i alla fall. På två sätt. Jag visste inte om jag tänkte klart, men färdig var jag inte på länge. Jag tänkte, därför fanns jag. Fanns man inte om man inte tänkte? Eller tänkte man inte om man inte fanns? En sak var i alla fall säker: jag tänkte aldrig sluta tänka, inte så länge jag fanns åtminstone. För det är dumt att inte tänka, då tynar man nog långsamt bort. Som sagt, det är tanken som räknas!

Fast nu fick det vara nog med tänkande för ett tag. Jag gick ut i min trädgård och satte mig i det daggtyngda gräset som hade böjt sig för den stekande solen rätt så länge. Jag hade haft tur ändå. Att tiden stannade mitt i högsommarvärmen. Jag hade aldrig klarat av smällkall vinter i all evinnerlighet. Men på lika lång tid som gräset hade böjt sig och solen oavbrutet hade stekt över det vackra landskapet, lika länge hade denna sommaridyll varit knäpptyst. Liv kan ju även vara synonymt till ljud. Och så livligt hade det inte varit på senaste tiden.

Nu tänkte jag för mycket igen. Jag hade blivit ganska hungrig, alla dessa mentala kraftprov hade verkligen satt sina spår. Det där med mat hade på senare tid blivit ett litet problem. I början var det bara att ta sig in i vilken matbutik som helst och plocka på sig vad man ville ha. Fast efterhand som jag länsat butik efter butik tvingades jag att gå allt längre i min jakt efter mat. Jag hade ofta undrat om jag skulle hinna dö innan maten tog slut men varje gång jag tänkte på döden kom jag alltid fram till samma sak: vad vore skillnaden om man skulle dö ifrån ett livlöst liv? Ungefär som att vakna från en drömlös sömn. Men mina sovande familjemedlemmar, släktingar och vänner skulle nog sakna något. För tänk om tiden långsamt skulle börja flyta på igen efter min död. Den 17-åriga gosse som mina föräldrar kvällen innan önskat god natt skulle morgonen därpå hittas av de samma. Inte i form av en 17-årig gosse, utan i form av ett förtvinat lik. Detta skulle till varje pris förhindras. Jag hade ofta tänkt göra som gamla elefanter och andra flockdjur gjorde, avlägsna sig för att dö i ensamhet. För det var ju trots allt det människan var; ett flockdjur. Och om jag nu hade levt nästan halva mitt liv i ensamhet så skulle det nog inte blir några problem att dö lika allena.

Fast jag skulle nog bli så illa tvungen att lämna flocken ett litet avskedsbrev. Men sanningen skulle nog inte passa i ett sådant brev. Så var det bara. Ibland passar inte sanningen. Eller ganska så ofta till och med. För det mesta kan man nästan säga. Nästan som ett par byxor. Finns det bara ett par passar de sällan. Då får man sy upp dem eller modifiera dem på något annat sätt. Till slut är det kanske ett par helt nya byxor, de är bekväma men knappast genuina. Om man sedan massproducerar och säljer billiga kopior av dessa har man nog missat något. Att massaluföra modifikationer av något så genuint som sanningen är att ljuga rätt så kraftigt. Så jag skulle nog försöka hålla mig till att sälja ett litet lösnummer.

På tal om lögner så kom jag att tänka på Gud. För det var precis så jag hade känt för honom ända fram till den långvariga timeout jag hade råkat ut för. Men ganska snabbt hade jag kommit fram till att Gud var lika verklig som allt annat som människan skapat. För det var så det var; människan skapade Gud och inte tvärtom. Så visst fanns han, men inte på samma sätt som människan salufört honom genom årtusenden. Och visst var han viktig! Ingen person, verklig eller fiktiv, hade betytt så mycket för så många. Gud var som det lilla gemet i Microsoft Word som hjälper och talar om hur du ska göra när du stöter på problem. En guide till ett felfritt och snyggt dokument. Eller liv, om man nu åsyftar Guds betydelse. Men man behöver inte hålla sig till gemet om man inte vill. Man kan med ett enkelt litet klick ändra till en katt eller nästan vad som helst. Oavsätt vad man väljer får man samma hjälp. Men tydligen hade jag förpassats till ett helt annat operativsystem.

Tänk om jag hade haft den insikten innan världen slutade snurra. Och om alla andra människor hade haft det för den delen. För jag kunde inte tänka mig något mer patetiskt än att brutalt slå ner och hänsynslöst mörda andra människor bara för att de inte använde sig av samma Microsoft Word-guide som en själv. Och ändå la man energi på detta istället för att bry sig mer om sitt eget lilla gem och låta det hjälpa en. Fast om jag fick leva om mitt liv skulle jag nog inte rätta mig efter gemets lära, jag skulle nog utveckla en egen. Och det var nog inte för sent än. När tiden stod stilla behövde man inte stressa precis.

Men varför skulle jag göra det? Det fanns ju ingen annan som jag skulle kunna imponera på med mitt snygga liv och ingen som kunde läsa min felfria uppsats. Visst var jag bäst i världen på allting, men sen fanns det ju inte så många som kunde tävla mot mig. Jag hade alltid rätt, för ingen kunde motbevisa mig. Det jag upplevde nu var nog höjden av individualism men jag njöt knappast av det. Dessa insikter skulle jag också velat ha innan allt stagnerade. Jag skulle aldrig mer ha sprungit ifatt med dem som kröp, aldrig slå någon som sänkt sin gard eller på något annat sätt tävla mot någon som sket i vilket eller inte hade samma förutsättningar som jag. Hur mycket prestige hade det varit? Nej, istället hade jag hjälpt personen i fråga att resa sig upp och sänkt min egen gard. Det hade varit prestige! Fast en utmaning skulle jag aldrig avstå, jag skulle gladeligen ta upp kampen mot vad som erbjöds.

Men var det verkligen det som allting kretsade runt? Prestige? Status? Inte i den värld som jag levde i nu i alla fall. Det kanske var därför detta livet var så olidligt? På grund av den totala brist på prestige och status som rådde här. Jag var tydligen helt beroende av denna sjuka tävling som så många valt att kalla livet.

Forts. i del 2

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Tobias Andersson 21 nov 2002 17:35