Åka hiss - aldrig i livet

En kväll för länge sedan. Skall precis somna in, känner obehaget. Vad är detta? Jo, i morgon måste jag åka hiss 26 våningar, upp till Översten för att bjuda några bekanta på lunch.

Vänta på nedfärden, med skräcken att trängas in i det trånga utrymmet. Varför nu detta? Jag lider av klaustrofobi.

Jag tvingar mig - inte kan väl en stor stark karl tala om att man har cellskräck? Aldrig sitta i mitten på bio eller teater. Undvika alla trånga utrymmen. Alltid vara rädd för att inte bli instängd. Springa upp för trappor med förklaring: "Bra för pumpen anser doktorn."

Många är de gånger då vi fått ställa in eventuella saker. Besöka grottor, gå på vissa evenemang där man skall trängas vid in eller utgående. I all oändlighet förföljdes man av obehag.

Bara vi med fobier vet hur det är.
Därför vill jag berätta min historia.

************

En morgon skulle jag gå till lasarettet för att operera en krokig lillfinger. Doktorn hade lovat lokalbedövning.

När mitt namn ropades upp möttes jag av en syster som såg elak ut. Snäste: "Följ med här." Jag gick efter kvinnan förbi en massa bås. Framme kastade hon papperskläder på en brits - kommenderade:
- Klä om.
- Jag skall bara lokalbedövas.
- Nej Du skall sövas.

Den fasa som börjat redan då vi träffades och ökade då jag gick bakom henne, bröt nu fullt ut. Jag vände och gick mot utgången. Hon skrek efter mig, jag ökade farten - såg mig om, fram ur alla bås tittade huvuden ut. "Kom tillbaka", ropade monstret.
Jag sprang.

Plötsligt befann jag mig sittande i kaféet med ett hjärta som höll på att hoppa ur bröstet. Hämtade en kopp kaffe hos ett biträde som såg något förvånad på mig.

Vad hade hänt - varför denna fasa? Jag brukar kunna behärska mig.

Tänkte tillbaka. Såg systern, hennes uniform, hur hon gick framför mig. Plötsligt blev jag fyra år gammal och nyss opererad för öroninflammation och var på väg för att att byta tamponger. De lade upp mig på en bår, spände fast ben och armar. Systern höll fast huvudet. Jag skrek, de tröstade.

Mindes hur jag väntade på att bli hämtad, försökte gömma mig. Men varje dag samma sak, tills jag blev frisk. Senare fick jag reda på hur allvarligt sjuk jag varit. Nu förstod jag nödvändigheten av att bli bunden och få nya bakteriedödande omslag varje kväll. Utan denna behandling hade jag inte levt idag.

Körde hem. I bilen fortsatte jag att analysera. Sprang upp till hustrun, som var mycket orolig.

"Doktorn har ringt, varför sprang Du därifrån? Hur går det nu med din krokiga finger?"

"Skit i fingern - nu skall Du höra."

Jag berättade hela förloppet och talade om hur min klaustrofobi liksom bara rann utav mig.

Fortfarande har jag en krokig finger, men ingen cellskräck.
Jag skall väl tacka systern för hennes dåliga dag. Utan att hon försatt mig i ett fasans tillstånd, hade jag inte sett min barndoms upplevelser ur detta perspektiv - som gjorde att jag förstod varifrån min rädsla härstammade.

Av Lennart Ekman 12 nov 2002 14:23