Goldberg hånar anhöriga till missbrukare

I intervjun pekar Ted Goldberg på att missbruket har ökat i Sverige under 90-talet och drar slutsatsen att den svenska restriktiva linjen är felaktig.
Se intervjun här:
Länk: sourze.se

När han skrev sin svårbegripliga och mycket teoretiska bok Narkotikan avmystifierad för tio år sedan var han lika kritisk, men då hade missbruket minskat i Sverige och drogvaneundersökningar bland skolungdomar visade unikt låga tal. Detta samtidigt som de övriga europeiska länderna hade ett snabbt växande narkotikaproblem. Även detta såg Goldberg som ett svenskt misslyckande.

Jag menar att det inte är den svenska modellen - med kraftfulla insatser både vad gäller polisinsatser, vård och förebyggande - som det är fel på. Dessa insatser har minskat på 90-talet och det är det vi ska protestera emot.

Goldberg är som vanligt diffus vilka åtgärder han vill införa och vi är många som under åren lopp undrar vad han egentligen menar. Han underkänner det vetenskapsmän, anhöriga och vårdpersonal över hela världen är överens om. Nämligen att man kan bli beroende av narkotika. Detta kallar Goldberg i intervjun för “en felaktig teori".

Han ser heller inget samband mellan tungt missbruk och “rekreationskonsumenter" och hans tycks inte anse att måttligt bruk av narkotika är något att oroa sig för. I Goldbergs värld är det bara de tyngsta missbrukarna som är skadas och de utgör ju bara några få procent av alla som använder narkotika.

Även här har forskarvärlden en annan syn: det vill säga när det gäller alkohol, för narkotika är det svårt att kunna göra pålitliga epidemiologiska studier ju flera måttlighetskonsumenter desto större samhällsskador och ju fler som bara prövar desto fler blir beroende.

Det är det som är problemet när man ska diskutera narkotika med Goldberg. Det är fler än jag som upptäckt att man inte har några gemensamma referensramar att utgå ifrån. Han presenteras som vetenskapsman och docent samtidigt som han när som helst byter skepnad och blir någon slags frilansande filosof med ett alldeles eget vokabulär och med en vetenskaplig värld som han har hittat på själv.

Dessutom har han nästan aldrig några konkreta förslag vad man ska göra åt narkotikaproblemet i samhället. Istället är han emot alla åtgärder som poliser, socialarbetare, föräldrar och sjukvårdspersonal dagligen kämpar med. Det är fel att narkotikan är förbjuden, det är fel med tvångsvård, det är fel med razzior på ravepartyn, det är fel av föräldrar att bli upprörda när deras barn röker hasch, det är fel av socialarbetare att kräva drogfrihet, det är fel med urinprov. Och så vidare. Goldberg svävar istället ut långt bortanför den praktiska verkligheten och uttalar självklarheter om hur samhället borde se ut.

I intervjun pekar han på att användandet av amfetamin och heroin ökar mer i Sverige än i andra EU-länder. Om vi godtar dessa uppgifter, vilket är högst tveksamt, så måste vi samtidigt acceptera även annan statistik. Till exempel att svenska 15-16-åringar har den lägsta användningen av cannabis i hela EU. Dessa uppgifter finns det en tydlig jämförande statistik över. Det finns det inte när det gäller antalet tunga missbrukare och antalet dödsfall av narkotika, vilket har ökat kraftigt i Sverige och därför anförs som ett bevis för den svenska politikens misslyckande.

Men varje land räknar på sitt eget lilla vis. Holländarna har enligt sina egna uppgifter ungefär en fjärdedel så många narkotikarelaterade dödsfall som det folkfattiga Norge för att ta ett exempel ur högen. Holländarna redovisar bara heroinister bland de tunga missbrukarna och det antalet är samma år efter år efter år cirka 25 000 medan missbruk av till exempel ecstasy, kokain, amfetamin eller cannabis inte finns med i deras statistik. Ändå söker 3000 kokainister och 4000 cannabisrökare i Holland varje år hjälp för sitt missbruk.

Var och en som har rest omkring och umgåtts bland europeiska ungdomar upptäcker att attityden till narkotika och omfattningen av missbruk/användning är något helt annat än den man möter här på hemmaplan.

Goldberg tror alltså inte att det är narkotikan som orsakar narkomani - jag är tveksam till om han ens accepterar det begreppet. Han menar att tungt missbruk beror på att den personen blev stämplad redan i barndomen. "... bästa sättet att förebygga tungt missbruk är att skapa institutioner i samhället som fångar upp de individer som inte har någon trygghet, de som löper risk för att råka ut för missbruk senare i livet", säger han i intervjun. Till exempel ska vi öka personaltätheten på daghemmen. Det är ett det enda förslag han nämner i artikeln för att minska narkotikamissbruket i Sverige.

Jag kommer just från en intervju jag gjort med ett föräldrapar i en så kallad välbärgad förort. Båda är välutbildade. De bor i villa och har tre söner. Så vitt jag kan se är detta är en helt vanlig familj med god ekonomi, men de har ett problem. En 22-årig son är så nerrökt på cannabis att han nu är omhändertagen för tvångsvård. Familjen har ytterligare en son, 25, som sköter sitt arbete, trots sin cannabisrökning, men som inte längre kan äta söndagsmiddag hos sin mamma och pappa på grund av sina vredesutbrott.

Enligt Goldberg finns inte sådana här familjer. Det vill säga, det måste i så fall ha varit något djävulskap i barndomen för dessa haschande unga män. För det andra kan den rekreationsrökande sonen inte ha något problem eftersom han inte kan räknas som tung missbrukare. För det tredje skulle Goldberg protestera mot den tvångsvård som föräldrarna bett och bönat de sociala myndigheterna om som en sista desperat åtgärd för att rädda yngste sonen.

Goldbergs åsikter om att narkotikaproblem bara kan uppstå i trasiga familjer är ett hån mot alla mammor och pappor som strider för att deras barn ska få hjälp att komma bort från drogerna. För övrigt vore det fint om han någon gång kunde tala om vad vi ska göra åt det ökade missbruket. Konkreta förslag tack.

/Pelle Olsson
sjuksköterska och författare till en rad fackböcker om narkotika Senast utgivna bok: Stenad - ett reportage om cannabis. Fri förlag 2002. År 2000 belönad med journalistpriset från Svenska Läkaresällskapets sektion för beroendemedicin

Av Pelle Olsson 28 okt 2002 15:41