Så länge skutan kan gå

När det var dags att sluta arbeta - kom problem. Hela mitt liv har jag jobbat i restaurangyrket - vilket betyder mycket prat och umgänge med andra.

Nu skulle detta inskränkas - den enda människa jag pratade "live" med var brevbäraren. Jag passade på honom i fönstret. Eftersom vi båda var flugfiskare fick grannarna vänta en stund på sin post.

Hustrun - ja vi pratade mycket - men efter ett långt äktenskap behövs bara halva meningar för att begripa vad som menas.

Vid morgonkaffet sade min lagvigda: "Du borde skaffa Dig en Tyrolerhatt eller ordna någon att prata med." Samma dag kom programmet om höstens kurser från ABF. Med små bokstäver stod - vi behöver cirkelledare - hör av dig. Efter ett samtal blev jag ledare för kurser i matlagning.
Perfekt - jag behövde dom och de behövde mig.

Samma dag ringde de om en nybörjarkurs. I ett villakök skulle jag - 3 x 45 minuter i tio veckor - ha hand om fyra förståndshandikappade flickor. Nu började ett verbalt bollande med hustrun. Detta var ju inte vad jag tänkt. Orolig - för vad?

Ärligt talat jag var rädd. Som vanligt fick jag besked från min äktenskapliga partner - gå dit - se vad det handlar om - klarar Du det inte - gå hem.

Så blev det.

När flickorna kom - visade det sig - åldern var runt femtio.
Vi satte oss runt köksbordet - vårdaren hade kört hem och skulle återkomma om tre timmar. Tysta iakttog vi varandra.
Jag fick ett första intryck av att de var skrämda - efteråt kom jag fram till - helt rätt - detta var nytt för både dem och mig.

Denna första gång skulle inte gå till matlagning - vi skulle bekanta oss. Jag fick inga svar på mina frågor och tänkte hur skall detta gå? På vägen dit hade jag handlat lite till oss att äta.

Bland annat fyra ägg. "Vem kan koka ägg?" frågade jag.
Ingen hade någonsin kokt ett ägg - visste inte skillnaden mellan löst och hårt.

Nu hade jag kommit närmare - jag delade ut varsitt ägg - bad dem dem skriva på ett papper hur många minuter ägget skulle koka.

Den yngsta fick börja med att leta efter kastull - hittade en - fyllde i vatten. Satte på plattan och valde värmegrad.
När vattnet kokade fick hon lägga i ägget - med hjälp - ta tiden på klockan och då detta var färdigt ta upp det - därefter lägga ägget framför sig.

Under tiden vi väntade - började samtal mellan dem som inte hade något att göra. Jag lyssnade och ställde sedan frågor utifrån det jag hört. Nu var de på hemmaplan - vi pratade om vad dom förstod.

Nästa skulle koka sitt ägg i 5 minuter och så vidare. Samma ritual.

När alla ägg - kokta från start av var och en - skulle det skalas jämföras ätas samt drickas kaffe. Tittade på klockan - tiden var kommen för att de skulle hämtas.

Veckorna gick - hittade på fler och fler saker de skulle göra - lagarbete var inte att tänka på. Men om alla fick en halv lök att hacka - kokt potatis att skära i bitar - lite kött att färdigställa - blev det så småningom fyra "pyttipanna".

Eftersom tiden gick kände jag mig nyttig - inte förbrukad - kunde göra mer gott här i livet. Med andra ord - detta var vad jag behövde.

Vid ett tillfälle bad en pedagog att få närvara - hon ville veta vad vi gjorde och hur. En avsevärd förbättring hos kvinnorna hade märkts - de hade börjat prata - fråga om när de skulle laga mat nästa gång?

Mellan oss fem uppstod verklig vänskap. Jag fick reda på vad förståndshandikapp var - just på denna nivå. Förstod vad det betydde att bo på hem i hela sitt liv. Fick en helt annan syn på mitt eget självklara liv att leva och lära.
Dessa kvinnor lärde bara vad andra kom fram med och hade ofta svårt att behålla lärdomen.

Efter trettio gånger var pengarna slut - bidragen var nedskurna - kvinnorna skulle återgå till sitt - utan matlagning och de glada stunder vi haft.

Sista gången - var vi alla rörda och grät en skvätt.

Sammanfattningsvis har jag många gånger känt mig lycklig över det liv jag lever och har levt. Tänker ofta tillbaka på den tid jag lagade mat med mina flickor med tacksamhet.
Hur har dom det?

Kunde ju ringa - men de minns säkert inte mig.

Av Lennart Ekman 23 okt 2002 13:40