Kärleksförklaring till Göteborg

Gråterskornas kvarter ligger öde
när mina fötter sakta bär mig hemåt igen
Staden sover tungt i sommarnatten
förlorad i behövlig sömn sedan länge sen
Ändå tycks husväggarna viska till mig
de sjunger en stilla vemodig sång
De sjunger om allt staden bär i sin själ
vad den bär i alla portar och språng
Stadens ögon är en gammal kvinnas ögon
ögon som sett allt som finns att se
Ögon som sett sorg och lycka växla
som sett både under och illdåd ske
Ett stilla sommarregn har just fallit
lukten av våt asfalt fyller mina sinnen
Där jag går i sökarens törneklädda skor
kluven mellan visioner och minnen
Min resa genom livet har just fört mig hit
till denna sägenomspunna stad
Kapitlen den kommer att fylla i min själs bok
är ännu vita och oskrivna blad
Jag bär på en stilla nyfikenhet inom mig
som stundtals växer till ett begär
Jag är ivrig att få lära känna staden
jag vill veta vad hennes vemod innebär
För en vemodig stad är hon
staden människorna kallar för Göteborg
Det finns en fläkt av melankoli
som blåser över hennes gator och torg
Det är som om det vore hennes innersta
jag känner stryka över min kind
När sommarnattens stillhet plötsligt bryts
av en svagt saltsmakande vind
Det är ingen hård vind fylld av kyla
bara en stilla begäran om uppmärksamhet
Likt en övergiven alkolist på Olskrokstorget
som stumt ber någon beröra hans ensamhet
Jag vill nå staden i hennes lågmäldhet
jag vill lyssna till vad hon har att lära
Jag vill famna henne nu i sommarnatten
vill ömsint hålla hennes väsen nära
Gråterskornas kvarter ligger tysta och öde
när mina tvekande steg når min port
Kvar bakom min rygg ligger stadens inre
så oberört och svindlande stort
Så oberört och stort...

Av Mattias Landgren 21 okt 2002 17:35