Att plåga och att plågas

Det här är en kort historia om en liten tjej.
En tjej som aldrig kan förstå.

Varför.

Ofta, ja nästan alltid funderar hon på hur och varför allting är?
När ska svaret dimpa ner? När ska hon komma på att "aha". Det är så det är.

Hon minns och känner förnedringen sluka hennes själ. Platt faller hon mot marken och ingen hjälper henne upp. Det river i kroppen och allt går sönder. Hon minns och ser era ansikten skratta åt den klumpiga varelse som inget kan och inget är. Hon minns och hatar er allihopa.

Ibland tänker hon att inte ska minnas, glömma och gå vidare. Hon försöker dag ut och dag in. Skriver för att dämpa smärtan, äter för att bedöva ensamheten som egentligen inte finns.

Ibland tror hon till och med att det inte är sant. Inbillning har ni sagt. Jamen, ändå hon minns hon. Varje dag, men framförallt på natten.

Då träder ni fram. Vargar som river och sliter, tuggar och kastar bort. Svetten rinner nedför ryggen och håret klibbar sig mot den nakna nacken. Hon minns, men vågar inte tro.
Det är längesedan allt var sant. Och Då förstod hon inte att det var. Hon bara undrade. En stilla undran kastade hon ut och

Ingen svarade.

Ibland ser hon er på stan. Hon säger hej frågar hur det är och kväver sitt minne. Ibland har de till och med varit kompisar. En osann förljugen vänskap. Då har ingen kommit ihåg. Inte ens hon.

Ljuger hennes minne?

Ofta hatar hon sig själv. Varför ska hon gå omkring i den eviga ångesten? Varför kan hon inte bara kliva ur och se allt som finns och faktiskt är fantastiskt? Hon tycker också det är jobbigt att bombardera alla med sin poesi och sin eviga undran. Hon skäms för att hon inte är enkel.

Hon är rädd för att återigen bli lämnad.

Ibland hoppas hon att det är då. Att hon med nyktra ögon kan se vad som verkligen skett och inte. Men hon kan inte. Kan inte skruva tillbaka tiden och ändra. Vad skulle hon för den delen ändra? Hon valde inte, det var dom som valde. Valde så mycket att hon förlorade sig själv.

Hon hoppas innerligt att hon ska komma fram till en lösning, blir förbannad för att hon inte kommit längre. Förbannad för att hon måste lösa allting själv.

Och ni. Ni glider omkring på era falska moln och inbillar er att hon inte kommer ihåg.

Men det gör hon. Och det för alltid.

Hon tror hon måste lära sig att ta plats. Ta plats även om det inte passar sig. Och det gör hon, men ibland är hon förbannat rädd.

Hon har i alla fall kommit på vad som håller henne vid liv och det är kärleken, det eviga hoppet som aldrig verkar lämna henne. Fast hon ofta vill. Det vore så enkelt att bara få slippa. Men nu är det inte så.

Mest av allt hoppas hon att en dag få er att försvinna. Ut ur hennes minne och sakta tyna bort. Så hon kan gå vidare.
Men just nu, just nu kan hon inte. Och det förstör.

Hon vill verkligen bara vara. Enkel, rak och sann. Hon vill inte göra er rädda, vill inte plåga er med sin sorg.
Men sorgen är så stor att hon inte kan sluta plåga och att plågas.

Hon vill, men hon kan inte.

Av Marita Söderström 16 okt 2002 16:51