Jag är ingen talare

Anblicken av mig kanske är trevligare än den hade varit om inte dessa ingrepp gjorts. Hur jag låter är en helt annan sak. Alla specialisttandläkare och vuxna i min närhet menade naturligtvis väl och ville att jag skulle se bra ut. De glömde dessvärre bort en sak, nämligen att barns tungor växer och blir större. Med mitt förment vackra bett är den mest i vägen när jag talar och jag låter ofta sluddrig. Med tiden har naturen börjat återta förlorad terräng. Min underkäke försöker återta sin position på bekostnad av några tänders läge. Resultatet blir ännu mindre plats för min tunga.

Ni skulle bara veta vad mycket kritik jag fått för mitt tal genom åren! Jag har försökt med logoped, det blev nödvändigt att städa bort resterna av en annan dialekt som inte trivdes ihop med min ursprungliga. Jag kunde till exempel inte säga "meddelande" utan att fastna på ordet. Logopeden gjorde ett utmärkt jobb och vi kom så långt man rimligen kunde med mig. Klokast är då att acceptera faktum - jag talar så illa som jag ibland talar.

Att tala i normal samtalston under lugna former går oftast utmärkt. När många människor är närvarande och pratar samtidigt blir det besvärligt. Lättast för mig är då att vara tyst och det brukar jag försöka vara. Man kan alltid skylla på att man inte känner alla som är där. De som känner mig och vet hur pratglad jag kan vara, skrattar åt mig och tror mig inte.

Ibland känner man dock för att göra sin stämma hörd i mängden. Glömsk av mitt lilla handikapp öppnar jag givetvis munnen, men fy vad jobbigt det är att göra sig hörd och få fram vad man vill ha sagt. Att öka volymen, det brukar vara nödvändigt när stämningen är hög, och samtidigt kunna göra sig förstådd är rent ut sagt jobbigt. Ibland är ett "Äh, det var inget" både klokt och bekvämt att ta till.

Diskussionerna brukar även vara snabba vid tillfällen som dessa. Inga problem att hänga med tankemässigt, men att få fram orden klart och tydligt i det tempo som många gånger råder i dagens samhälle får mig ofta att snubbla på dem. Ni skulle bara veta vad arg jag blir på mig själv; att jag aldrig lär mig, att jag alltid ska öppna munnen och börja prata, varför tänker jag mig inte för och så vidare. Det är inte alltid det finns ett stressfritt hörn för lugna diskussioner att rymma till. Riktigt tydlig kan jag bara vara undantagsvis och då under ett grimaserande som förmodligen ser riktigt sjukt ut. Inget man ska praktisera bland folk, med andra ord.

Jag har vant mig vid att svälja en och annan pik om mitt sätt att tala. Jag förstår varför folk ofta säger "Va?" när jag sagt något. Något jag däremot har svårt att ta är när folk ger mig skäll och håller långa utläggningar om hur jag låter och hur jag borde låta. Som om jag inte redan visste, men bättre än så här blir jag inte utan drastiska ingrepp - om nu några sådana finns och om det i så fall är värt det. En hemsk dag kommer jag nog att nita någon, men den dagen och de konsekvenserna...

Idag är det dessbättre lätt att leva med detta. Tänk vad e-post underlättar för en sådan som jag. Jag kanske inte alltid får svaret direkt, men vad gör det? Jag får mitt ärende framfört utan problem och utan att behöva skämmas. Till er med barn i riskzonen för tandreglering säger jag: Tänk er för - viljan att rätta till ett mindre skönhetsfel kanske skapar andra problem i framtiden!

Av Staffan Huss 14 okt 2002 10:00