Fånge i min kropp

Kroppen skälver inte av köld längre. Inte lika ofta behöver jag spola varmvatten på kalla fingrar. Inte lika ofta behöver jag proppa i mig vitaminer och energidrinkar.

Inte lika ofta låter jag bli.

Mensen har också den börja komma tillbaka. Precis som förut då jag inte lät bli. Jeansen hänger inte mer och XS är för litet. Var i en affär häromdagen och tog som vanligt XS. Spegeln skrattade åt mig och jag fick skamsen gå därifrån.
Fast ändå inte, någon viskade och sa att det var bra.

"Bra Marita. Bra att du lever".

Kanske det värsta är att jag måste klippa upp byxorna, sy på extratyg, ja så jag kan stänga dem. De snygga, sexiga Levis-jeansen, det var så de sa, är ett minne blott. Inget är som det varit. Allt sitter åt och klämmer där det förut gapade tomt.

Färgen i mitt ansikte är inte längre vit, kindbenen gömmer sig under mjuk hud som tittar på mig i spegeln och jag släcker lampan. Jag smeker min hud och frågar:

varför?

Om du kramar mig är det längre inte hårt, kantigt och vasst. Kramar du mig kommer du kanske känna en varm, pulserande kropp. En kropp jag längre inte känner igen. En svullen kropp jag aldrig slipper ur.

För ett år sedan frös jag. Kommer ihåg kvällen på sjukhuset då min kropp sa nej. Då huvudet var på väg att gå i tusen bitar och hjärtat trött på att kämpa.
Jag ringde min syster och sa att nu är det fel.

Ni klämde och kände. Tittade mig i ögonen och frågade. Väggarna i salen var bleka och jag orkade inte stå. Kanske influensa? Stressad? Snuva?

Hungrig.

Självklart inte. Jag hade ju koll på det där. Jag var på god väg. På god väg att lura mig själv.

Men det var då.
Nu känner jag inte längre igen min kropp. Ingenting är som det ska.

Och det är otäckt.

Jag vet. Jag vet.
Precis vad ni tänker.
Bara för att det inte längre syns tror ni inte att det finns. Till och med jag blir lurad. Men kroppen, den ljuger. Det finns och kommer aldrig försvinna. Möjligen lär jag mig leva och acceptera. Kanske det blir bra. Men jag vågar inte hoppas alltför mycket. Det är så lätt att bli besviken.

Men jag ska göra ett försökt. Jag ska bli vän. Ska försöka älska dig som jag hatar så mycket.
Och du ska veta att jag är så rädd. Så rädd för att inte längre känna igen mig själv, för jag är ju det enda jag har.

Så snälla. Gör mig inte besviken.

Visa mig vad tillit är.

Av Marita Söderström 12 okt 2002 11:05