Fel snubbe fick priset

"Det är höst. Dödens månad. Ute skändas löven av trampande fötter. Har du lyssnat på löven någon gång? Om man ställer sig på knä och sätter örat intill en lövhög kommer man att få höra små klagande skrik: Skona oss! Skona oss! Visa barmhärtighet! En gång i tiden lyftes vi upp mot solens härlighet, gröna och prunkande var vi, saftiga och spröda. Men så mörknade vi, saften rann ur oss, vi bleknade, slaknade, lyste upp i rött och guld. Men smärtan. Åh, smärtan! Sen kom vindarna, kalla de var, inte särskilt balla. Vi klamrade oss fast vid kvistarna men slets loss och föll fritt mot marken, döden, förruttnelsen. Och nu trampar ni på oss, som om förnedringen inte var nog fulländad.

Det här säger löven till den som lyssnar på dem. Men vem lyssnar på löv? Och vem lyssnar på mig? Varför får jag aldrig det där jävla skitpriset för? Nästa år när jag tar emot nobelpriset i litteratur ska jag bäras i procession av brunskägigga dvärgar i höftskynken. Jag ska vara helt pudrad i guldstoft och ha tarmarna fulla av osmälta kottar. Jag har ont i magen. Horace Engdahl svävar på ett svärd för han har superkrafter."

Av David Olsson 10 okt 2002 15:31