Jag är trygg i min tro

Att tro att man bara har uppstått av en slump, lever och dör av en slump - utan en avsikt eller fortsättning, tycker jag både är inskränkt och fegt. Det bäddar också för en farlig bekvämlighet.

Tror man inte på att dåliga och onda handlingar får konsekvenser och ger straff, behöver man ju inte anstränga sig! Kristendomen står mer eller mindre för samma bekvämlighetstänkande. Genom att förlita sig på Guds "son", att han dog för mänskligheten så att alla skulle få förlåtelse och komma Paradiset, behöver man inte heller
göra så mycket för att hålla sig på rätt väg.

Sedan barnsben levde jag med en inre övertygelse om att det fanns en Intelligens och mening bakom Skapelsen. En övertygelse som senare i livet fick mig att börja söka svar på de stora frågorna. Kristendomen - liksom övriga religioner syntes mig vag. Men som vanlig "svensson" levde jag ganska bekvämt med min egen bakfickereligion - att plocka fram vid husbehov som bröllop, dop, begravningar, och då livet kändes svårt.

Vid 34 års ålder, hade jag mer eller mindre resignerat/stagnerat i livet. Jag hade gått igenom en jobbig skilsmässa och var trött på att ses som "lovligt villebråd" för män som jagade allt utom seriösa förhållanden.
Som den starka, självmedvetna kvinna jag ändå är, vägrade jag leka på männens villkor. Jag anser att kvinnan som individ är mera värd än att låta sig behandlas och betraktas som "köttbit" på öppen marknad. Att känna sitt värde som människa betyder inte för mig att kvinnan ska spela männen i händerna och låta sig utnyttjas i ett enda syfte. Och det var med det här i bagaget som jag träffade min blivande man.

Hur vi träffades, på vilka otroliga vägar vi möttes, ska jag inte ta upp, eftersom det skulle bli - och har blivit en hel bok! Det viktiga är att han kom vid en tidpunkt i livet då jag vände mig till Gud och bad som jag aldrig bett
förr. Jag bad om att äntligen träffa en seriös och pålitlig man som jag kunde gå vidare med i livet. Och jag bad om att hitta den rätta vägen för min tro, eftersom den jag befann mig på kändes så fel...

Dagen efter min intensiva bön, gick jag rakt i armarna på min blivande man, som kom med Islam. En religion jag som vanlig - oupplyst - svensk uppriktigt sagt inte hade annat än fördomar om.

Så började jag en lång och besvärlig väg, då jag av rädsla för nytänkande och rädsla för ansvar, värjde mig, men började studera och sätta mig in i min mans religion. Jag ifrågasatte allt, diskuterade allt, tills Koranens ord
klarnade och jag en vacker dag upptäckte att jag stod upp på barrikaderna och slogs mot de fördomar jag själv haft en gång! Vid trettiosju års ålder konverterade jag slutligen. Jag hade hittat svaren på de stora livsfrågorna i Islam.

Efter tio år som konvertit, lever jag som en fullt ut praktiserande muslim.

Jag är trygg i min tro. Vet var vi kommer ifrån, vårt ansvar som människor, och vart vi är på väg. Det här berikar mitt liv på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt, och alla de förpliktelser som icke-upplysta tror är en börda, är ingenting i jämförelse med vad det tillför! Som kvinna - levande med en man som känner sitt Islam rätt, som inte är missfärgad av en skev kvinnosyn via hemlandstraditioner är jag återupprättad och har fått det värde, jag hela tiden visste att jag hade. Kvinnan i Islam är ingen köttbit eller bytesdjur - inte heller jägare. Hon är familjens själva nav, hon är sin mans och sina barns viloplats - och oändligt mycket mera. Och hon är oövervinnerlig, då hon lever med ett människovärde givet av Gud.

Av Eileen Forsberg El Mogy 08 okt 2002 14:33