Svart Tystnad - del 3

Jag såg på Count att han förstod det. Det kändes som om han läste mina tankar då.

- Dave... kan du fortfarande teckna? frågade han efter någon minuts tystnad.

Jag ryckte på axlarna.

- Jag har inte tecknat något på sju år, sa jag.
- Kan du inte försöka?

Jag nickade. Min egen vilja är nästan bortblåst. Det som sägs, det gör jag. Han hämtade papper och penna åt mig. Utan att han sa åt mig vad jag skulle teckna, började ett ansikte ta form på blocket. Hans ansikte. Halva hans ansikte. Halva hans ansikte stod klart några minuter senare. Sen fortsatte jag med andra halvan. Men det här var inte hans ansikte. Jag tecknade ur minnet, ett anlete jag kom ihåg så väl för att jag, såsom alla andra, hade älskat det. Jag var tvungen att korrigera vissa saker så det överensstämde, han hade åldrats sen dess. Tillslut signerade jag den och räckte över blocket till honom.
Han satt tyst. Såg på teckningen, eller rättare sagt, skissen. En teckning skulle tagit ett par timmar att göra, och skulle innefattat tio olika pennor. Så lång tid och så många pennor hade jag inte.

Han såg på mig och log.

- Du är fortfarande lika skicklig, Dave. Att du skulle teckna ihop mig med den person jag var för tio år sen... Varifrån får du sådana idéer?

Jag skakade på huvudet. Jag fick inga idéer av något. De bara kom till mig.

- Jag får inte idéer, sa jag. Bilderna kommer till mig i huvudet, men jag kan inte säga varför jag gör si eller varför jag gör så. Det bara kommer...

Han stirrade på mig i ett obehagligt uttryck av chock. En av mina få vänner hade fått samma uttryck när hon hade sett mig komma raglande, med handen för näsan. Då han hade krossat näsan på mig. Jag tog upp min hand vid ansiktet, och kände hur blodet rann.

Count hämtade snabbt papper för att stoppa blödningen.

- Den är förstörd igen, mumlade jag.
- Du har bara näsblod, sa han och satte sig bredvid mig.

Vi satt tysta, då blödningen stannade och jag kunde prata normalt.

- Vad vill du mig? frågade jag.

Han såg överraskad ut, kanske trodde han att mina hjärnceller förstörts i sökandet efter lyckan. Fel. Men han fick inte fram något att säga. Jag reste mig upp och gick fram till cd-skivorna. Bläddrade genom alla de som en gång varit mina. Jag hade suttit och ritat av cd-omslagen, jag hade tänkt på att Dave Gahan hade studerat konst. Nu kom tanken till mig om det var så det hände för alla själsliga. För de som hade en mörk själ, läste de konst och försvann sen?

Jag hade sagt att jag skulle få revansch på alla. En lärare hade sagt åt mig att gränsen mellan Geni och Dårskap är mindre än ett nålsöga. Jag hade varit ett smärre geni, såsom mina vänner. Vad hade hänt? Hade vi alla sjunkt ner i den grop som Döda Poeters Sällskap träffades i?

- Hur fick du tag på dem? frågade jag.
- Va?
- Hur fick du tag på mina skivor när jag sålde dem till en unge?

Han log.

- Det var min lillebror. Han har aldrig lyssnat på DM, men jag visste att du inte skulle sälja dem till vem som helst, så jag prackade honom full med fakta om både skivorna och bandet. Men han behövde visst aldrig briljera med det...
- Jag begärde fyratusen, eftersom alla var i fint skick och jag hade varenda album och singel, flera specialutgåvor, och videor. Det blev fyratusen när jag hade räknat ihop vad jag gett för dem. Sen kom denna lilla unge, sa att han gav femtusen för dem för det var en så fin samling... Klart jag säljer det då, utan att bry mig om han är DM-intresserad eller inte. Dessutom såg han ut som en syntare. Ytterligare ett av dina verk, antar jag.

Han nickade.

- Varför? frågade jag och såg i hans mörka ögon. Varför köpte du mina skivor?

Han blev tyst.

- Hoppades du på något? Att du skulle hitta mig vid Domus, jag skulle se skivorna och den signerade Songs of Faith and Devotion, och jag skulle bli överlycklig och sluta knarka, så skulle vi leva lycklig i alla våra dagar?

Jag såg på hans ögon att det var det han hade trott. Han hade trott att den Dave han träffat i gymnasiet, inte hade förändrats. Att jag fortfarande var samma söta estet, som var naiv och dedikerade mig åt alla som sades ha det minsta intresse i Depeche Mode. Innerst inne önskade jag det. Att jag inte hade levt det liv jag hade gjort, och hade varit samma gamla Dave. Men det hade en mening. Det var en mening med att jag levde så här. Han skulle få reda på det. Om några timmar skulle han veta varför.

Jag såg ut genom ett av fönstrena. Molnigt. Jag frågade honom hur mycket klockan var.

- Runt fyra, svarade han lydigt. Hur så?
- Jag måste gå, sa jag och reste mig upp.

Jag började gå, när jag hörde samma bedjande röst.

- Dave...

Jag vände mig om och såg på honom.

- Kommer du tillbaka? frågade han.
- Kanske, sa jag och gick.

Jag vet inte varför jag betedde mig illa mot honom. För att skydda både honom och mig själv, antar jag. När jag kom ner på gatan hörde jag hur han spelade "Personal Jesus". Someone to hear your prayers, Someone who cares. För honom var jag fortfarande samma Dave.

Vad jag gjorde då, berättade jag aldrig för honom. Jag var på väg till en langare, på väg över ett av torgen, då jag stannade. Först då förstod jag att det var försent. Mannen som hade krossat min näsa i sin upphetsning, var på väg mot mig. Jag fortsatte gå, låtsades inte om honom. Han tog tag i min arm och stannade mig.

- Dave? sa han och log. Jag kände nästan inte igen dig, du har ju en ny svid och allting.

Och ett ommöblerat ansikte. Men tydligen la han inte märke till det.

- Vad sägs om att du hänger med mig? sa han och la armen om mig, föste mig framåt.

Hade jag något val? Nej. Jag hörde en röst inom mig som sa att jag skulle strunta i honom och pengarna, han var farlig. Men jag lyssnar inte till de rösterna längre. Och jag lyssnade inte till den heller. Istället följde jag med honom, till en lägenhet som säkerligen inte var hans. Det var där vi hade varit förra gången. Jag såg köksbordet, gick fram mot det och såg inga som helst märken på att min näsa blivit förstörd av det.

- 5000, sa jag med denna djupare, mörka röst som de älskar.
- 5000? Du har blivit dyrare, sa han men räknade sedlarna och gav dem till mig.
- Priserna stiger på allt, sa jag till försvar och stoppade pengarna på mig.

Vad som hände sen kan inte beskrivas med annat än ordet likgiltlighet. Det var vad jag kände. Likgiltlighet, avtrubbning, känslokall och känslolös. Allt var bara teater. Men de tror på det.

När jag gick därifrån hoppades jag innerligt att Count inte skulle lägga märke till något, eller röra mig heller för den delen.

Hide what you have to hide, and tell what you have to tell. You see your problems multiplied, If you continually decide, To faithfully pursue, The policy of truth... Rösten i huvudet var det första tecknet. Sången det andra. När jag träffat langaren, och var på väg till Count igen, kunde jag inte låta bli att gå till Domus först. Jag kände att det var rätt kväll.

Mina vänner, de enda flyktiga vänner jag hade kvar, brast ut i glädjetjut och kramade om mig. Alla skilde de sig från mig. De var sminkade och hade vågade kläder på sig. De ville inte vara de utstötta och konstigas favorit. De var de vanligas favoriter. De normalas.

- Faan vad du ser ut, Dave! Som en man, alltså! utbrast Lily.
- Svarta kläder och så är du likblek. French skakade på huvudet.
- Jag vet, sa jag och log trött. Det är sista dagen nu.
- Va? Har du äntligen lyckats?

Jag skakade på huvudet.

- Men det är sista dagen, sa jag. Jag kan inte längre.
- Hiv?

Det blev knäpptyst. Jag vet inte vem som hade sagt det, men det var välkänt att jag hade Hiv-smittade som kunder, och att jag injecerade heroin och inte brydde mig nämnvärt om vem som använt sprutan innan. Det hade varit en naturlig förklaring.

Jag kunde inte förneka det, eftersom jag inte visste.

Så jag gick.

De kunde lika bra tro att det var Hiv.

Im taking a ride with my best friend. I hope he never lets me down again. He knows where hes taking me, taking me where I want to be. Im taking a ride with my best friend.
Were flying high, were watching the world, pass us by. Never want to come down, never want to put my feet back down on the ground.

Im taking a ride with my best friend. I hope he never lets me down again.

Hade inte Martin Gore skrivit den hade jag varit övertygad om att Never let me down again handlat om Heroin. I videon springer alla bandmedlemmar, även Alan Wilder fanns med då. Dave kör iväg, och de springer efter honom, distanserade med kilometer. De försöker rädda honom. I slutet kliver han ur bilen, raglar ur den, trillar.

Först då når de honom, och bär honom. Räddar honom.

Kanske ändå... Kanske var det ändå ett rop på hjälp från Martins sida. Kanske ville han uppmärksamma Daves missbruk och depressioner, och att någon skulle hjälpa dem igenom det.

Jag tror inte att någon förstod det. För Daves depressioner fortsatte, med knark, självmordsförsök och överdoser. Han överlevde.

Av Katarina Jönsson 27 sep 2002 10:14