Ge mig en ministerpost! Annars...

Annars hotar jag att istället börja tycka om kristdemokraterna, folkpartiet och centern. I ett sådant läge kommer jag även att passivt tycka om moderaterna. Minst en ministerpost tycker jag är rimligt med tanke på att jag väldigt gärna vill bli minister.

Jag har fått ett väldigt arrogant bud av s, som jag nu bestämt avvisar. Det innehöll nämligen ingen ministerpost. De uppenbara skillnaderna i politisk uppfattning mellan mig och exempelvis kristdemokraterna och folkpartiet viftar är mindre viktga än huruvida jag kommer bli minister eller inte. Det skulle nog mycket väl gå att samarbeta. Exempelvis skulle Alf Svensson kunna få ha hand om familjepolitiken och Lars Leijonborg få bli statsminister, eller varför inte integrationsminister. Själv vill jag gärna bli vilken minister som helst. Jag är väldigt enig bakom kravet att kolla var jag bäst kan få stöd för det jag tycker. Allt annat vore tjänstefel. Dessutom vill jag väldigt gärna bli minister. Vi har bildat lite arbetsgrupper dessutom, jag och de flesta partier.

Mittenalternativet kan inte anses vara det bästa alternativet, men när förhandlingarna ändå pågår om regeringsbildande har jag inte haft något annat val i egenskap av ministerwannabe än att satsa på medverkan i regering. Hittills har jag möts av enbart arrogans och kalla handen av socialdemokraterna, med kontrasten av mittenpartiernas samarbetsvilja.

Visserligen tycker jag - eller har i alla fall tidigare sagt - att Alf Svenssons familjepolitik är medeltida och att Lars Leijonborg förde fram rasistiska åsikter i valrörelsen. Men det är gammaldags och förlegat att koncentrera på politikens innehåll. Höger-vänsterskalan är en produkt av industrisamhället. I det gröna, postmoderna samhället är det istället annat som är viktigt. Jag menar att alla som vill måste kunna bli ministrar. Eller i alla fall att jag måste bli det.

Av Joel Phalén 26 sep 2002 14:59