Svart Tystnad - Del 2

Count. Så kallas han. Han gick på samma skola som mig, var en av alla dessa svartklädda. Men han hade något speciellt, som gjorde folk rädda för honom. Kanske allt hans prat om vampyrer, och hans utstrålning. Count, efter Count Dracula Greve Dracula. Alla tjejerna var förälskade i honom.

- Hur fick du tag på dem? frågade jag och pekade mot teckningarna.

Han log och fick något drömmande i blicken.

- Du gav dem till mig, sa han och såg på mig. Du la dem i mitt klassfack och märkte dem "Count". Du lämnade till och med ett litet brev om att du visste att jag inte var intresserad av Depeche Mode, men du ville bara ge mig något.
Jag log snett.

- Jag tyckte att de blev dåliga.

Han skakade på huvudet.

- Absolut inte. När jag vecklade ut dem, den första var den med Dave Gahan, jag slogs av sorgen i hans ögon, känslan av otillräcklighet. Och när jag såg din bild av Exciter...

Vilka färger! En sådan explosion av känslor har jag aldrig sett i en teckning innan.

- Jag rökte marijuana då, sa jag. Mina vardagar var fyllda av färgade känslor.

Nödlögner är alltid de bästa att ta till vid sådana tillfällen. Att jag aldrig aldrig rökt något, utan började med amfetamin för att bli smalare för att bli mer lik Dave Gahan, det lät för dumt. Lögnen kändes bättre. En gång knarkare, alltid knarkare.

- Så det var så det började då, sa han och såg på mig med en blick av medlidande.

Jag hatar den blicken. Jag är inte offer för knarket. Det är menat att vara så.

- Och nu? frågade han. Vad tar du nu? Så borta som du var innan så måste det varit något riktigt tungt.

Jag reste mig upp, och tog min kavaj. Olustiga känslor var vad jag fick av hans närvaro, jag kände hur mina ådror skrek efter liv, jag rev mig över armen för att få stopp på det.

- Heroin, sa han och såg på mig med sina mörka ögon. Tänker du gå?

Jag nickade. Han tog tag i min arm och drog med mig till skivsamlingen.

- Titta på dem, sa han.

Jag satte mig på huk och läste på skivorna. Speak and Spell, A Broken Frame, Some Great Reward, Ultra, Violater, Songs of Faith and Devotion. Jag såg förvånat på honom, och tog ut Songs of Faith and Devotion. Jag strök på omslaget, och då såg jag den tjocka texten som stod skriven där. "To Dave from another Dave". Och en snirklig autograf.
Jag såg på honom.

- Är det min samling? frågade jag.

Han nickade.

- Jag åkte till Tyskland för att få den skivan signerad. Han skrattade så när han fick höra att jag hade åkt från Sverige bara för att få en gammal skiva signerad åt en kär vän. "Det måste vara en väldigt speciell vän du har" sa han.

- Det är försent nu, mumlade jag och satte tillbaka skivan.
För det var det. För tio år sedan hade den autografen på min favoritskiva varit höjden på min tillvaro. Hade inte Ozzy heller tagit kavajen så hade jag det aldrig slagit över. Jag skrev innan att det var mitt fel att jag började med det här. Kanske mycket Ozzys. Och Counts.

- Snygg tatuering, sa han och nickade mot "Songs of Faith and Devotion".

Jag hade börjat gå mot dörren, men stannade igen.

- Vad vill du egentligen? frågade jag. Jag har inte tid att stanna här, jag måste jobba.
- Vilket jävla jobb är inte det sen? utbrast han. Du hade ju kunnat bli konstnär! Du hade kunnat designa skivomslag!
- Jag hade kunnat en massa. Men det här är det enda jag kan jobba med nu. Så nu går jag.

Precis när jag nådde dörren så sa han de förlösande orden, som han antagligen tryckt på hela tiden jag varit där.

- Du får femtusen.

Jag vände mig om och såg på honom. Han var besegrad.

- Femtusen? sa jag. För hur länge och hur mycket?
- Bara du stannar tills imorgon, sa han.

Jag gick fram till honom, la kavajen i samma fåtölj som innan.

- Femtusen spänn för ingenting, bara jag stannar tills imorgon?

Han nickade.

- Något måste du vilja ha, sa jag.
- Jag vill bara att du stannar, upprepade han.

Sen kysste han mig. Kyssar som jag hatar. Mina kunder får inte kyssa mig. Det är inte så ofta de vill ha det heller. Det får de hemma. Och passion kan de inte få av mig. Jag är snart en sönderknarkad människa utan känslor. Men när Count kysste mig väcktes något inom mig. För en sekund. Sen dog det igen. Man blir avtrubbad. Jag är avtrubbad. Utan känslor. Filmen Moulin Rouge ljög. En kurtisan kan inte älska någon...

Jag hade tänkt vänta tills han somnade. Tillslut orkade jag inte vänta, utan somnade själv. Det var dag när jag väl vaknade. Och genast spred sig det rastlösa suget. Jag hade kvar sen gårdagen, tack och lov. Gick in på hans toalett och satte sprutan i armvecket. Kände hur det blandades med blodet, den ljuvligaste känsla spred sig i kroppen. Tänkte på de femtusen jag skulle kunna köpa mitt guld för.

Ett par minuter senare gick jag ut därifrån. Count slog armarna om mig och kysste mig i nacken. För honom finns det något som kallas kärlek. Det var det han upplevde då. Det var därför han hade åkt till Tyskland för att få den där gamla skivan signerad. För att blidka mig. Om han bara vetat bättre, så hade han sluppit träffa mig och riva upp sina sår.

- Du är så vacker, sa han till mig.

Jag drog mig undan, och klädde på mig. Samma kläder.

- Rosen. Vad tycker de om den? frågade han medan jag drog på mig allt det svarta.
- Mina kunder, menar du? De gillar inte den. Den är för mörk, tycker de. Ironisk, tycker vissa. Rosen är ju kärlekens blomma, och mitt jobb innebär ingen kärlek.
- Du tänker inte ge mig någon heller, sa han och lutade sig mot dörrposten.

Jag såg på honom. Vad såg han? Såg han vad Ozzy hade sett? En flummig knarkare? En späd blomma som jag varit tidigare? Såg han bara Dave?

- Du gör det här för att bli lik honom, inte sant?

Han såg genom mig, och det var tillräckligt för mig att gå.

- Kom tillbaka sen, bad han.

Jag svarade inte.

Kommer ni ihåg Shakira? Den stackars killen som fick blodförgiftning då jag blev arg på honom och satte en gaffel i låret på honom? Vi skällde alltid på varandra och betedde oss illa mot varandra. Då tyckte vi bara det var roligt.

Nu vet jag inte vad jag tycker. För nu sitter Shakira i Tivoliparken. Jag har gått dit ibland, och sett honom ligga och sova på en bänk. Eller så har han suttit och gungat på samma bänk.

Han är inte alkis eller missbrukare på något sätt. Bara hemlös.

Han har långt skägg nu. Innan var han så pojkaktig att han inte hade en tillstymmelse till skägg. Håret är också långt. Och risigt.

Shakira var den vi trodde skulle lyckas bäst. Han var den bästa tecknaren av oss.

Det enda han ritar i nu är sanden. Han sitter och ritar magnifika teckningar i sand med en pinne. Men händerna är skakiga, och hans rörelser likaså. Där vi sitter vid varandra på bänken verkar han vara den nerdrogade och inte jag.

- Du satte en gaffel i mig, Dave, säger han och gungar.
- Jag vet, svarar jag.
- Varför gjorde du det, Dave?
- Jag hade precis börjat knarka, Shakira, säger jag och ser honom i ögonen.
De är grumliga, han ser på mig och ler. Och gungar.
- Det gör du fortfarande, säger han. Du knarkar. Dö för knarket vill du göra.
- Det är inte mitt val, säger jag.

Jag känner hur jag börjar tröttna på det entoniga samtalet, jag och Shakira pratade aldrig särskilt mycket utan drog bara dumma skämt och kallade varandra för retfulla öknamn. Ett tjejgäng som är yngre än mig uppmärksammar att jag, en av knarkarna i stan, sitter och pratar med Shakira, alla tjejers gullegris. Hur han fortfarande kan vara gullegris fattar jag inte. Han ser mer nergången ut än mig. Livet har gått hårdare åt honom. Ändå dyrkar de honom.

- Ähh, du, stick va, säger en av dem.

De ser likadana ut.

- Varför? frågar jag. Jag har känt Shakira länge.
- De vill att du ska gå, Dave, säger han och gungar.
- Jag vet, säger jag och klappar honom på låret, samma lår som han fick gaffeln i. Vill du att jag ska gå?

Han nickar, och jag reser mig upp.

- Dave... hur mår Dc och Ozzy?

Jag vänder mig om och ser hur hela tjejgänget har flockats runt honom. Precis som då.

- De mår bara bra, säger jag och ler.

Fast det precis har stått i tidningen om den unga, talangfulla svenskan som har mördats i USA. Det är bara det att jag inte har läst det. Och att Ozzy inte lever längre visste jag. Men jag lät Shakiras sista dagar i livet förbli lyckliga. Jag får aldrig reda på det, men han fryser ihjäl på kvällen då frosten kommer. Då det bara är jag kvar.

Jag återvände till Counts lägenhet. Han satt och lyssnade på musik. "Home". Hela videon spelades upp i mitt huvud. Nosferatu går genom lägenheterna, genom liven, förstör någras liv men rör inte andra. "Finally, I found that I, belong here...."

Han reste sig upp när han såg mig, en leende kom över hans läppar.

- Du kom tillbaka, sa han.

Jag nickade, och la mig ner i soffan.

- Jag pratade med Shakira... du kommer ihåg Shakira?

Han ler, och sätter sig i fåtöljen bredvid mig.

- Hur ska jag kunna glömma honom? Ni hängde alltid ihop. Hur var det med honom?
- Bra, antar jag. Hur man nu rankar att han sitter och gungar i en park utan hem vet jag inte.

Count såg allvarligt på mig. Vi, vårt gäng, som hade varit så duktiga. Bra betyg, sjuk humor, roliga liv. Men med själar som var mörka och saknade något. Ozzy sökte det i balladerna. "Where the wild roses grow" var hennes favorit. Hon grät var gång hon hörde den, hon tyckte den var så vacker. Men hon hittade aldrig det hon sökte. Precis som mig misslyckades hon med kärlek. Nu är hon död.

Av Katarina Jönsson 20 sep 2002 11:54