Svart tystnad - Del 1

Är det inte ironiskt, att vi som var de mest talangfulla, det är vi som ingen vill röra idag? Vi som hade vårt öde förutbestämt. Inte nu. Våra liv har bytt vägar. Ödet är aldrig förutbestämt, visade det sig. Aldrig...

Ta Ozzy. Denna tuffa hårdrockare hon var då, syns intet av nu. Rock-ballader är allt hennes öron smälter. Hennes svarta kläder är än mörkare, såsom ögonen. Svartare, sorgsnare. Depressionerna är djupare, varar längre.
Jag träffade henne i hennes lägenhet. En liten tvåa som var större än alla mina tillfälliga hem tillsammans. Hon hade köpt den, målat väggarna och taket svarta. Tarkett-golvet som jag satt på hade små svarta fläckar efter takmålningen. Jag strök över en av fläckarna, ville nästan känna den buktas under min hand.

- Varför sitter du på golvet? frågade hon mig och startade stereon.

En mjuk ballad strömmade ur högtalarna, och jag kände så väl igen tongångarna. Home, skriven och framförd av Martin Gore i Depeche Mode. Det kändes som hon ville öppna mig och såra mig. Se om jag mindes... Jag mindes.

- Varför sitter du på golvet? upprepade hon.
- Jag gillar marken, sa jag. Och golv. Jag har inget eget golv. Du borde vara stolt över ditt golv, men det är du inte. Du har fläckat det med färg... och blod...
- Ge fan i mitt golv, sa hon surt.

Jag blundade och började gunga med i takten av låten.

- Du ser helt jävla väck ut, Dave. Jag spelar inte musik för att du ska se väck ut. Jag spelar det för jag vill må bra.

Jag öppnade ögonen och såg på henne. Hon var suddig, och jag fick blinka några gånger innan hon uppenbarade sig klart igen.

- Jag hade alla skivor, sa jag. Alla Depeche Mode-skivor hade jag. Och en massa extra-material. Jag fick femtusen för dem när jag sålde den till en rik unge. Fem-tusen, Ozzy. Jag sålde mina älskade skivor till en unge för femtusen...

Jag la mig ner på golvet och suckade, smekte det svala träet med handen.

- Det skulle du aldrig ha gjort då, sa hon och jag hörde hur hon reste sig.
- Du dyrkade dem, Dave. Du sa att du skulle tatuera dig likadant som Dave Gahan hade gjort, du skulle skaffa likadan frisyr och likadana kläder... Du köpte alla skivorna, beställde speciella utgåvor från USA och Japan.. Och gud nåde den som sa något ont om Depeche Mode eller klagade på någon av deras skivor, då dödade du den. Du sa att du skulle kunnat sålt din familj till djävulen för att få träffa Dave, Martin och Andy...

Jag började andas i takt med musiken. Långsamt och tyst.
- Jag sålde mig själv till djävulen istället, sa jag och log. Men han lät mig inte träffa dem... bara...
- Fan Dave, hur kunde du sjunka så lågt! utbrast hon argt.
- Jag kunde gjort allt för dem. Jag gjorde allt för dem.

Jag strök det lena träet. Hon hade inte sett tatueringarna. "Songs of Faith and Devotion" på min överarm och "Violator"-rosen på mitt bröst täcktes av tröjan, och "Depeche Mode" fastetsat i nacken syntes inte för mitt stripiga mörka hår. Besatt? När jag gjorde dem hade jag varit det. Men besattheten hade övergått i besvikelse. De visste inte om att jag fanns. Jag fick inte träffa dem. Jag behövde lindra smärtan, den var för stark för att kunna uthärdas utan hjälp. Jag sökte kärleken. Men det slutade alltid likadant. De tyckte jag var för besatt av det gamla och avlagda bandet, att jag behövde psykisk hjälp, eller bara borde dö. Sista utvägen tog jag. Sista utvägen går jag på.

Jag reste mig upp och gick. Det enda Ozzy påminde mig om var smärtan. Och rastlösheten spred sig, min kropp skrek efter begäret. Hon ropade på mig, men jag fortsatte gå. Då sprang hon ifatt mig och stoppade mig.

- Din kavaj, sa hon och räckte fram en knälång svart kavaj till mig.
- Det är inte min, sa jag. Jag hade bara det här på mig.
Bara? Svart tshirt och svarta jeans. Inte bara.
- Det var din då, sa hon och tryckte den i famnen på mig. Innan du sålde dina skivor och dig själv.

Hon gick iväg, lämnade mig med kavajen. Jag skakade på den och tog på mig den. Den satt som den gjort innan. Som skräddarsytt. Alla minnen kom tillbaka med kavajen. Det var den som hade följt mig varje dag genom skolåren. Det var den som jag hade haft på mig när jag köpt alla mina skivor. Den hade följt mig i flera år. Sen försvann den.
Jag grät den dagen då den försvann. Den hade inte varit dyr, det var inte det. Det var alla minnena som försvann med den. I rena sorgen gick jag och gjorde min första tatuering den dagen. "Songs of Faith and Devotion". Sånger om Tro och Hängivenhet.

På den tiden talade de till mig så väl. Sedan kändes det bara som ett svek....

Jag tog ner händerna i kavajfickorna, och kände att ett papper låg där. Jag tog upp det och vecklade ut det.

"Förlåt Dave, för att jag tog din kavaj. Men vi andra var överrens om det, att du var för besatt. Förlåt mig för att jag inte förstod att det förstörde ditt liv. Kramar, Ozzy."
Med det visste jag att jag hade sett Ozzy för sista gången.

Nu kommer de fram till mig. Tonåringarna, bara några år yngre än mig. De säger att jag är lik Dave Gahan, sångaren i Depeche Mode. Sen frågar de om jag vet vem det är. Jag nickar. Än är de unga oskyldiga, de vet inte att jag säljer min kropp för en billig penning och inte vill bli jämförd med det som en gång var.

Men jag förstår dem. De svarta jeansen, svarta t-shirten och den svarta kavajen. Det stripiga mörka håret som är axellångt, de bruna ögonen och min numera lite bredare näsa...

Evolutionen har skapat mig som en kvinnlig avbild av Dave Gahan. Och det som för tio år sen var en dröm som jag ville ha uppfylld, är nu bara en last.

Ingen vill ligga med en kvinna som ser ut som Dave Gahan.
Förutom männen som egentligen är bögar men vägrar att inse det. När de hör att jag heter Dave blir de överförtjusta, nästan förälskade, de betalar dubbel taxa i några månader. Sedan ser man aldrig dem igen. Jo, ibland ser man dem med andra män. Men aldrig med kvinnor.

En dag kommer det dit en ny kille. Han letar efter någon, det ser jag under det korta ögonblick jag tittar upp. Jag sitter på en bänk, ruset färdas i mig och allt känns så bra... Jag önskar jag var någon annanstans, och att jag inte behövde vara utanför Domus både natt och dag.
Önskar att jag hade råd med snön ändå....

- Dave? Herregud...

Någon tar tag i mig, jag ser inte vem, och reser mig upp. Jag vinglar till, och min blick är så grumlig att jag blundar istället. Personen leder mig bort, eller rättare sagt, nästan bär, och sätter mig på ett mjukt bilsäte. Den sätter sig i bilen, startar och kör iväg.

- Fan, Dave. Så här lågt trodde jag aldrig att du skulle sjunka.
- Mmm...

Jag orkar inte svara mer än så.

- Du har lite för mycket i kroppen nu, Dave. Vi åker hem till mig så får du vila dig där.

Jag svarar inte, och somnar.

När jag väl vaknar är det kväll, och jag ligger i någons soffa. Fortfarande har jag kläderna på, förutom kavajen som ligger slängd i en fåtölj. Jag sätter mig upp och ser mig omkring, vill veta var jag är. En liten tv, en steroanläggning med en massa skivor i hiskeligt stora skivställ, och på väggarna två tavlor som jag så väl känner igen.

En föreställer hela Depeche Mode under deras Exciter-turné, den andra Dave Gahan då han var denna djupt deprimerade Rock-ikon.

Jag känner igen dem, för de har fötts vid min hand. Det är jag som är konstnären som har skapat dem.

Jag ser att de blev riktigt bra till slut, och inte som jag tyckte då. Jag tyckte de var hiskeligt fula och slängde dem för det mesta eller gav bort dem i klassfacken till vem som än kunde tänkas vilja ha dem. Men nu ser jag. Exciter-turnéns adrenalin-flöde känner man när man tittar på den. Ser man på Dave Gahan ser man hans djupa bruna ögon, de är sorgsna och förvirrade, han vill inte vara ikonen men knarket tvingar honom. Ändå är han bara en mörk blyertsteckning. Den andra, målningen, den är full av färger, allt för att förstärka flödet av känslor. "Exciter" står det i bakgrunden, svartklädda Dave Gahan höjer armarna för att välkomna dem. Än har han alla lager av tröjor på sig, som han senare kommer slänga av sig då det blir för varmt. Martin Gore lyfter ena armen och har sin gröna gitarr och ett silverbälte där det står "Exciter" på sig. Han är helt klädd i vitt, och har en fjäderboa på ena axlen. Men Andy Fletcher då? Tittar man riktigt noga kan man se honom stå där bak, stå och tinkla på en synt. Men bara ibland. Som en markering att han finns där, även om han inte alltid syns. Och med åren kommer han synas än mer...

- Så du har vaknat nu?

Av Katarina Jönsson 19 sep 2002 09:38