Det går att sluta kräkas

Svetten rinner, ögonen fylls av tårar och hjärtat slår, hela kroppen känns som att en lastbil kört över en. Men huvudsaken är att inte en enda äcklig liten bit skall bli kvar i min kropp, fy fan! Jag vill vara ren!

Innan man går ut så städar man toaletten - igen. Bulimiker har det gemensamt att deras toaletter är så hygieniska att man kunde äta på toagolvet.

-------------------

När man gör det i sällskap så känns det nästan lite pirrigt och spännande. Man sitter där i goda vänners sällskap och äter middag och har kul. "Ursäkta, jag skall bara på toa", säger man, smiter iväg och stoppar in fingrarna i halsen. Upp kommer förrätten.

Borsta tänderna, torka sig på pannan, fräscha till sminket och vips, tillbaka till bordet. Den dimmiga belysningen döljer de rödsprängda ögonen, men alla håller ju på att bli fulla, så ingen märker något. Och vips - är man på toa igen efter huvudrätten...

När kvällen är slut känner man sig som en vinnare, man kunde äta hela middagen med minst en miljon kalorier men inga finns kvar i min kropp!

Fast det är klart, man fuskar ju. De som är äkta smala tjejer, de tränar, och kämpar. Jag är bara en fejk, som tar en genväg för jag har ingen karaktär. Vad det nu är.

"Nej tack, jag är trött och vill inte följa med till efterfesten..."

Ångest. Hem. På vägen stannar man till vid snabbköpet och handlar glass, kex och godis. Springer. Vill in. Stänga in mig i mörkret. Trycker i mig. Hinner knappt tugga. Kräks. Dricker mjölk. Kräks. Äter upp allt. Telefonen ringer. Skiter i det. Kräks.

Andra tror att jag är en snäll flicka som inte festar sent. Jag försöker ju vara ordentlig. Perfekt. Men min lilla hemlighet gör att jag kan aldrig öppna upp mig till någon. Jag kan aldrig lita på en kille helt – för om jag skulle berätta om min äckliga hemlighet så skulle ingen vilja ha mig. Vem kan älska en som luktar spyor? Jag är en skådespelare som får vila bara när man sover. Därför är jag alltid trött och sover gärna mycket.

Och sex ska vi inte ens tala om. Visst är det kul när man gör det själv. Men att ligga där i helljuset inför någons granskande blick... eller försöka sig på någon position... och helt plötsligt har celluliterna framför nyllet på killen man är kär i... aldrig!!

Barn...att inte tänka på. Hur kan man riskera att gå upp 20 kilo och aldrig sedan bli smal igen. Jag skulle inte orka leva med mig själv. Fy fan, va äckligt! Ibland har jag lust att ta kniven och bara skära i fläsket, få bort det äckliga! Vill inte se mig själv i spegeln utom när jag faller i djupa dalar av självömkan. Då vältrar jag i min fula spegelbild och straffar mitt värdelösa jag som inte har rätt att finnas till för jag är så lat, dum och omöjlig. Jag kan ju inte ens banta ordentligt! Tänk om man ändå hade fått anorexia så skulle man sakna sjukdomsinsikt! Nu fattar man ju att man är knäpp. Det är liksom värre.

--------------------------------


När jag läser mina dagböcker som jag skrev 20 år sedan kommer alla minnen tillbaka. Jag minns även den långa vägen att bli frisk. Det krävdes några år av terapi och en insikt i att trots att man inte gjort sig själv sjuk så är det bara en själv som kan finna vägen till det friska livet. Vidare insåg man sakta att det friska livet var mycket mer värt än det sjuka. Att det var mödan värt att ta sig dit trots att det var kämpigt.

Jag minns också att min största oro handlade om att man aldrig kan bli helt frisk. Att man är dömd till ett liv av kamp mot maten och kroppen. Det är därför jag vill säga till dig som ligger där och kräks idag att det går att bli frisk helt och hållet. Det är möjligt och allt fler blir friska från ätstörningar. Man skaffar sig barn, ett yrke, ett liv, och hittar människor som älskar en som man är. Man kommer till en insikt att alla vi är Guds barn och det finns ingen som är perfekt. Du har ett värde i dig själv – att du finns. Och det lustiga var att när man hittade denna insikt, det var då som kreativiteten började flöda och man började faktiskt hitta en riktning i livet.

Idag har jag tre barn och man. För dem är jag min person och inte bara en kropp, precis som de är mina käraste. Då spelar rynkor och celluliter ingen roll. Det viktigaste är att man är där för varandra och att man har någon man kan lita på 100 procent. Jag har inte tänkt på kalorier, bulimi eller fläsk på flera år. Hade jag inte hittat min gamla dagbok så hade jag inte gjort det idag heller. Man kan bli helt frisk. Det är sant.

Av Johanna Parikka Altenstedt 17 sep 2002 13:44