Välfärdsstaten förtrycker de svaga!

De allra flesta, nästan oavsett partipolitisk hemvist, ser folkhemsretoriken som ett axiom - ett väl beprövat faktum snarare än en politisk åskådning.

Men den generella välfärdsstaten är i själva verket en intresseorganisation som inte har råd att bry sig om de svaga i samhället.

Låter det radikalt? Det är radikalt - särskilt i Sverige. Men låt oss börja från grunden med den så kallade public choice-teorin. Dess huvudbeståndsdel är:

Arbetarna försöker maximera sina löner.
Företagen försöker maximera sina vinster.
Politikerna försöker maximera antalet röster.

Kontentan är alltså att politiker har ett "vinstintresse" precis som alla andra yrkesgrupper. I en generell välfärdsstat uppfattas bidrag och sociala förmåner som något naturligt. Följaktligen urartar valrörelserna till en auktion där det högst bjudande partiet avgår med segern.

Häri ligger problemets kärna. Politiken präglas av cyniskt marknadstänkande, tillgång och efterfrågan får härja oinskränkt just där marknaden inte hör hemma - inom den demokratiska processen.

Politiker tittar inte på vilken grupp människor som behöver. De tittar på vilken grupp som kan betala i form av röster, vilket förstås är den breda svenska medelklassen. De fattiga är få och röstar sällan - följaktligen slås de ut till förmån för välfärdsstatens usla egenintressen.

Som exempel kan nämnas att av de sociala utgifterna gick 1920 40 procent till de fattigaste, en andel som redan 1940 sjunkit till 15 procent och som idag ligger runt 3 procent !!!. Välfärdsstatens uppgång blev de fattigas fall.

Mycket vill ha mer. Då köpslåendet med röster fortsatte under 1900-talet hamnade alltså de fattiga i skymundan. Men välfärdsstaten och dess förfäktare fortsätter givetvis med solidaritetsretoriken, samtidigt som de ilsket brännmärker alla som vågar nyansera verkligheten en smula.

Egoist! Profitör! Hänsynslöse elitist! Kvädesorden är många, men passar egentligen bäst in på välfärdsstaten själv.

Ett annat exempel är de 100 000 svårt rörelsehindrade i vårt land. De allra flesta är arbetslösa, har låga inkomster och behöver hjälp med nästan allt. De har dragit en nitlott i livets lotteri och har av samhället och välfärdsstaten uppfattats som hopplösa och lämnats i sticket.

1993, under den borgerliga regeringen kom så äntligen en reform som gav de svårast drabbade rätt till assistenter. Kostnaderna uppgick första året till 2 miljarder, steg snabbt till 5 miljarder och ökningen beräknades fortsätta. Det bör tilläggas att bara 8 000 av de 100 000 hade fått assistans. Detta lyckliga fåtal var oerhört positiva: "i århundranden har vi väntat på att få leva ett självständigt och värdigt liv".

Men när den socialdemokratiska regeringen tillträdde 1994 blev det annat ljud i skällan. Redan 1995 skar man bort 900 miljoner och sen dess har nya besparingar kommit. I mars år 2000 ville Bosse Ringholm fortsätta skära i utgifterna.

Välfärdsstaten har således inte råd att ge dessa rörelsehindrade människor ett "självständigt och värdigt liv". Avkastningen i form av röster bedömdes inte som tillräckligt hög för att investeringen skulle vara lönsam. De senaste årens barnbidragshöjningar har herr Ringholm däremot kalkylerat vara goda röstinvesteringar.

Även om Ringholm kanske är god innerst inne har han inte råd att hjälpa de svagaste. Medelklassen väntar otåligt på nästa bidragshöjning och snart är det ju valtider. Självklart bär Ringholm och de enskilda politikerna skulden till detta hårresande människoförakt.

Men i grund och botten lider Sverige av ett systemfel.
Den generella välfärdsstaten tillgodoser politikernas behov av röster, inte de svagas behov av hjälp.

Socialdemokraterna har suttit vid makten i cirka 80 år. Självklart bär de en stor del av skulden, men borgerligheten har hoppat på den retoriska karusellen och aldrig vågat skapa ett reellt alternativ till den cyniska maktapparat vi på nyspråklig manér kallar för välfärdsstaten.

Solidaritet och omfördelning. Jag kan knappt skratta åt orden längre.

Av Christian Sandström 16 sep 2002 09:11