Inte fan är Berlusconi Guds son

På perrongen är det tomt. Så när som på figuren som halvligger på en av bänkarna. Jag går närmare. Det är en av stadens alla uteliggare. Han har spridit ut tomma ölburkar under sin bänk. Hans ögon är halvslutna. Sover han? Jag tror det.

Den stickade mössan är blå och det långa skägget vitt. Jag sätter mig bredvid. Plötsligt griper en hårig uteliggarhand tag i min, kramar den ivrigt, två plirande klarblå ögon lyser som eldar mot mig, han stirrar, ser något långt bortom mig, ser mig, säger:

"Gå i frid."

"Gå i frid? Vad fan menar..."

Jag frigör mig från hans grepp och stirrar klentroget tillbaka. Tunneln visslar och susar, en förvarning om tågets ankomst.

"Vem är du?"

Uteliggaren ser på mig med en underlig klarhet och värme i blicken.

"Jag är Guds son", säger han.

Tåget kommer.

Räddning! Jag kastar mig in i tunnelbanevagnen. Hämtar andan. Känner en slags trygghet över att tåget för mig in i tunnelns mörker utan att jag kan göra något åt det. Jag blundar. Tänker på den där uteliggaren som hävdade att han var Guds son. Det skulle lika gärna kunna vara sant. Inte fan är Silvio Berlusconi guds son i alla fall.

Av David Olsson 16 sep 2002 14:27