Guillou, Thomas Quick och sanningen

Ändå vet han att boken ska "dra hela sagan om Quick på fullt allvar".

Vad som är sant och vad som är saga i fallet Quick tycks Guillou vara totalt oförmögen att reda ut. Läser man de många artiklar och intervjuer där Guillou på sitt vanliga lågmälda och ödmjuka sätt attackerat detta fall, visar de snarare prov på den fabuleringsförmåga som Guillou fyllt sina sagoböcker för vuxna med än på seriös journalistik. Ändå har Guillou själv i sin bok från 1995 "På jakt efter spioner och scoop" slagit fast att "skillnaden mellan journalistik och litteratur kan uttryckas mycket enkelt. Journalistik är sann, i vart fall avsedd att vara sann. En text med mer eller mindre påhitt, om så proportionerna är 98 procent sanning och 2 procent lögn, är litteratur".

Tyvärr finns det inte utrymme nog för att kommentera hela den katalog av lögner, halvsanningar och rena fantasier med ursprung i advokat Kerstin Kortis inlaga till hovrätten i fallet Johan Asplund, som Guillou presenterar. Denna inlaga är anmäld till advokatsamfundet av åklagare Christer van der Kwast, vilket kanske förklarar Guillous närmast hysteriska aversion mot denne oförvitlige ämbetsman som numera återfinnes på riksåklagarämbetet. Och programenligt ingår van der Kwasts karriär i Guillous konspirationstänkande.

Att lyckas få gehör för en konspiration kräver självfallet att det konspiratoriska betet är möjligt att svälja. I fallet Quick, där hans egna erkännanden och de samlade indicierna mot honom väger blytungt, innebär det att omgivningen måste förmås tro att det är samma domstol, i detta fall Falu tingsrätt, som Quick manipulerat i rättegång efter rättegång. Säger man istället som det är: att Quick dömts för åtta mord i sex olika rättegångar vid tingsrätterna i Falun, Hedemora, Sundsvall, Piteå och Gällivare, blir konspirationen svårare att försvara. När det dessutom visar sig att de fyra sista rättegångarna varit förstärkta med dubbla domare - en ytterst ovanlig åtgärd i Sverige - så torde betet bli alltför hårdtuggat även för den mest lättlurade.

Jan Guillou drar sig dock inte för att i flera artiklar hävda att rättegångarna i huvudsak hållits i Falun. Som skäl anger han att det skulle vara mest lätthanterligt, ett påstående som förlöjligar hela det svenska rättssystemet. Grundprincipen är nämligen den att rättegångar i möjligaste mån ska hållas på den ort där brottet ägt rum. Att rättegångarna om morden på de tre norska flickorna - två rättegångar med två års mellanrum och inte i klump som Guillou hävdar - hölls i Sverige hör därför till undantagen. Men inte heller dessa rättegångar hölls vid samma domstol utan den ena i Falun, den andra i Hedemora.

Ett annat av Guillous påstående, och som han fortsätter att upprepa med monoman envishet, är uppgiften om att Quick skulle ha erkänt mordet på den 10-åriga Hörbyflickan Helene, trots att han då var inlåst på Säter. Detta påstående är helt gripet ur luften och är alltså ren lögn. Numera har han korrigerat denna "sanning" med att Quick "bevisligen satt i terapisamtal 75 mil från platsen". Inte heller detta är ett korrekt påstående.

Vad är då lögn och vad är sanning? Jo, i ett förhör den 22 augusti 1966 angående mordet på den norska flickan Therese, säger sig Quick associera till en händelse i Höör. Den här associationen har aldrig tagits till intäkt för att Quick skulle ha erkänt mordet på Helen. Helene och Therese var dock ungefär jämnåriga och påminde utseendemässigt om varandra. För den som känner till Quicks snirklande sätt att nå fram till sanningen är denna association inte märkligare än när han associerar till Errol Flynn, för att hitta namnet på den förort till Drammen, Fjell, där Therese försvann.

Att Quicks namn över huvud taget kopplats ihop med Helen hör samman med att polismyndigheten i Skåne förhörde sig hos Quick-utredarna om denne haft en fysisk möjlighet att begå detta brott. Härvid hölls ett förhör med Quicks terapeut som efter kontroll av sina journalanteckningar uppger att Quick med stor sannolikhet var på ett personligt besök hos henne den 21 mars. Helen försvann från hemmet i Hörby den 20 mars och anträffades död den 26 mars. Quick hade alltså inte ens alibi för mordkvällen. Quick kan således vara gärningsmannen, men förnekar detta på det bestämdaste.

Är inte detta märkligt då ju Quick, enligt Guillou, är en mytoman som trängtar efter uppmärksamhet? Men förklaringen är enkel: Quick är ingen mytoman och har heller inte mördat Helen.

Har då Jan Guillou denna gång drabbats av ett olycksfall i arbetet?

Inte alls!

I själva verket har Guillou alltid sysslat med att hugga sanningar i sten utan någon källgranskning. Det har i årtionden varit Guillous journalistiska varumärke och hela hans skriftliga produktion utgörs idag av andrahandsuppgifter, oavsett om det gäller historiska romaner eller artiklar med lite större sanningskrav. Till sin service förfogar han över en dubiös polisprofessor, Leif G W Persson, en advokat, Kerstin Korti, som uppenbarligen kittlas av rollen som mördarnas skyddsängel, även om hon i fallet Quick spelar en rakt motsatt roll, en journalist i Norrbotten som kickats från sitt arbete, Dan Larsson och ett Guilloufreak på DN:s kulturredaktion, Lennart Lundmark. Att den här skaran skulle utgöra den svenska journalistikens förtrupp är närmast patetiskt. Än värre är dock Guillous och även Perssons sätt att bemöta de seriösa journalister som försöker göra jobbet, som kritiskt undersöker, som försöker förstå, tolka och sätta in fakta i ett sammanhang, som pratar med folk, läser igenom allt tillgängligt material o s v. Mot dem svingar Guillou sina verbala svärd. Han raljerar, kränker, hånar och försöker göra sig lustig på motståndarens bekostnad. I hans senaste drapa i AB pekas vi ut som "amoraliska kriminalreportrar alternativt extremt enfaldiga sådana, den möjligheten finns som har mycket att förlora på att Quick-sagan undergrävs".

Frågan är om Guillou över huvud taget bedrivit någon kvalificerad källforskning sedan han på uppdrag av Aftonbladet för 4000 kronor i Judaspengar avslöjade Leif G W Persson som DN-journalisten Peter Bratts källa i den så kallade Geijer-affären. Här förrådde han inte bara Bratt och Persson utan också den viktigaste av alla journalistiska principer: att inte avslöja sin källa. Guillou skriver själv i Svenska berättelser från 1982 att "utnyttjandet av Peter Bratts svåra belägenhet inte var särskilt vacker, men att ´tanken är att jag skall skaffa mig ett vapen som jag senare skall använda mot Leif G W Persson för att tvinga honom till uttalanden och helst kompromettera Carl Persson... Metoderna är inte sköna. Men med sköna metoder kommer man sällan åt motståndare av den kaliber det nu rörde sig om. I kalkylen ingår givetvis att metoderna aldrig skall bli kända; bara resultatet skall bli känt."

Det är i och för sig lätt att förstå att människor förblindas av Guillou. Vanligt folk kan inte hantera människor som är så fräcka och vidlyftiga i sin framfart och som bemöter omvärlden på ett psykopatiskt sätt. De blir paralyserade. Och de ger sig inte frivilligt in i krogslagsmål mot Guillou. Hans tjyvtricks känns främmande för de flesta människor. Så de låter honom sitta där och fabulera och strö omkring sig patenterade omdömen om hur allt förhåller sig i världen: grandios och innehavare av alla sanningar.

Det finns naturligtvis en psykologi bakom Guillous beteende, även om han själv tycks förakta allt vad psykologer och psykiatrer heter. Men att bete sig grandiost och föraktfullt gentemot omvärlden vittnar alltid om en mindrevärdighet som måste maskeras. Idag håller denna mask på att rämna. Forskare och journalister låter sig inte längre tystas och kränkas. De opponerar sig och ställer Guillou till svars. Och på punkt efter punkt får han backa. Tyvärr har kritikerna legat lågt alltför länge. Och att ingen inom rättsapparaten har opponerat sig mot Guillous infama inhopp i fallet Thomas Quick, är en skandal. Vad har medborgarna för chans att värja sig mot dessa stolligheter? Ska ett gäng konspiratörer få påverka och styra medborgarnas uppfattning om demokrati och den svenska rättsordningen? För min del är svaret givet och jag väntar nu med spänning på med vilka grandiosa kränkningar som Guillou ska avfärda mig.

Av Janne Mattsson 12 sep 2002 14:34