Att ställa krav kan vara nedlåtande

Att ställa krav är att bry sig om, brukar det heta när de borgerliga försvarar vissa av sina ståndpunkter. Allt ifrån betyg från mellanstadiet till språktestsfrågan.

Det är lätt att använda en sådan floskel som stämmer mycket bra in i vissa fall och försöka överföra detta till helt andra fall och därmed rättfärdiga kraven. Att ställa krav på små barn och yngre tonåringar är givetvis att bry sig om dem. Men krav är ett väldigt abstrakt ord som kan ha många innebörder. Ställer man krav på ett barn att det inte ska leka med maten eller äta upp den mat den får så är det givetvis en god vilja bakom. Ställer man krav på sin tonåring att inte vara ute för sent på natten eller att inte röka så är det också i grunden kärlek och omtanke som ligger bakom kravet.

Ställer man krav på en trettonåring att studera och kämpa för att lära sig är det också omtanke, men ställer man krav i form av betyg så måste man komma ihåg att det är krav som faktiskt inte alla kan uppfylla lika bra. Vad händer med en person som upplever att de är långt ifrån att uppfylla de krav som ställs? Är man i närheten av att få godkända betyg så kan betygen fungera som en morot för att man ska anstränga sig lite till. Men är man långt ifrån kraven och kanske ligger bland de sämsta i klassen så ligger uppgivenheten nära till hands. I annat fall blir det en stressig situation för att så bra betyg som möjligt och ofta även att få bättre än sina kompisar. Ingen av situationerna är bra. Att betyg ska användas för att se hur man ligger till är för övrigt ett sällsynt dåligt argument då det finns mängder av sätt att kolla upp hur man ligger till, prov, personliga omdömen med mera. Hela grejen det handlar om är att vi underskattar ungdomar och antar att de inte vill lära sig. Faktum är ju att det är först när betyg börjar komma in i bilden som folk börjar tappa lusten att studera. Det är i alla fall den erfarenhet jag har.

På tal om underskattning så är det precis det som det handlar om när det gäller att "ställa krav" på invandrarna. På samma sätt som med ungdomar så nedvärderar och omyndigförklarar vi invandrare på ett sätt vi aldrig skulle göra mot vuxna svenskar. Man antar att av alla möjliga tänkbara orsaker att det är ett krav som behövs för att fler invandrare ska lära sig svenska. Några andra orsaker än ovilja och lathet verkar man inte tänka på speciellt mycket. Att en del invandrargrupper har kulturer där kvinnas plats är i hemmet verkar man inte ha tänkt på kan vara en orsak.

Tror folk verkligen att det finns de som inte vill lära sig saker lika bra som alla andra, och som inte vill lära sig språket i det landet man lever i? Tror man även att krav skulle göra saken bättre? Att kraven fungerar mer som en morot än som en piska?

Självklart har vi alla krav på oss i hemmet, arbetslivet med mera. Skillnaden på de kraven är att vi uppfyller dem utan att någon behöver stå med piska bakom. Kanske för att det är helt naturliga krav. Sköter man inte jobbet så är det självklart att man inte kan jobba kvar för att då går hela arbetsplatsen dåligt. Sköter man sig inte i hemmet kanske partnern vill göra slut. Det är krav som man i första hand uppfyller för sin egen skull och misslyckas man med att uppfylla dem finns alltid nya chanser eller hjälp att få.

Krav i form av betyg och språktest är en nedvärdering av individers vilja och en överskrivning av problemen med dåliga betyg och dålig integration på de enskilda individerna och inte systemet som ligger bakom. Ganska betyngande, nedlåtande och onaturliga krav alltså. Krav som riskerar att ställa till med mer problem än det undanröjer. Att ställa krav som fungerar som piskor och ultimatum kan man inte kalla omtanke.

Mer morötter och mindre piskor tack!

Av Tobias Jeppsson 12 sep 2002 10:25