Insikter från en fyllecell

"Allt är konst."

Min vän konstnären hade inte sovit på ett par dygn, det märktes. Nu satt han här mittemot mig på ett av stadens kaféer och försökte tydligen förmedla en slags insikt. Jag var kritisk.

"Är Bingolotto konst?"

Han tänkte.

"Kanske inte Bingolotto som det är taget för sig självt. Men man kan ta Bingolotto och lyfta ut det ur sitt sammanhang för att skapa en reaktion - då blir det konst."

"Vaddå, sända Bingolotto i Ghana?"

"Ja precis! Tänk, där sitter familjen Batu framför TV-apparaten och tittar på den enda kanalen som fungerar och så visar de ett program där familjen Svensson vinner hundra kilo av det kaffe som familjen Batu slet arslet av sig för att skörda så att de överhuvudtaget fick råd med TV:n. Och allt Berit Svensson gör när hennes familj vinner kaffet är att snurra på ett hjul."

"Men..."

"Och omvänt kan familjen Batu storma in i Bingolottostudion, krigsmålade och halvnakna, och utföra regndans med Lasse Kronér. Och krigsmåla honom. Och vinna kaffe."

Jag var mållös. Konstnären sänkte plötsligt tonläget. Han lutade sig framåt.

"Vill du veta hur jag kom till denna insikt? Jag var ute och söp förra veckan, ställde mig och pissade mot en vägg - blev tagen av polisen. Jag hamnade i fyllecell. Vet du hur det är? Det är ett litet jävla rum med en hård madrass och ingenting annat. Kala jävla väggar. En bastant dörr med ett fönster man inte kan se ut genom. Och en knapp under en högtalare med inbyggd mikrofon. Man kan trycka på knappen för att tala i mikrofonen. Men hur vet man att någon lyssnar? Man kan ställa sig på tå och visa ansiktet i fönstret, men hur vet man att någon ser en? Det bästa man kan göra är att lägga sig på sängen och sova ruset av sig och glömma att man är där. Och hoppas att man slipper ut när man vaknar.

Vet du vad jag tänkte när jag låg där? Jag tänkte: de kanske glömmer mig. Jag kanske ligger här och ruttnar. Sen tänkte jag: det är så här livet är. Man går runt som en jävla fånge i sin egen värld och vet inte om någon ser en eller lyssnar på en och väntar på att dö och då, då kanske man slipper ut till något bättre men är man inte troende har man fan ingen aning om vad det skulle vara. Det är därför folk tror: för att inte döden ska skrämma skiten ur dem.

Och det fick mig att inse hur det egentligen ser ut i världen. Folk säger att de lever och verkar i samhällen, familjer, hierarkier, nätverk och annat sånt skit. Men inför döden är vi alla jävligt ensamma och ’sammanhanget’ är bara en illusion för att dölja detta faktum. Så när man ’tar något ur sitt sammanhang’ så avslöjar man att sammanhanget egentligen inte fanns där, att det bara var ett bländverk, en illusion som får oss att känna oss trygga.

Så där var jag, Kalle, svensk medborgare, bidragstagare och konstnär, tagen ur mitt sammanhang i en jävla fyllecell. Och det fick mig att inse att sammanhanget inte existerade."

...

Jag var mållös.

Av David Olsson 11 sep 2002 15:11