Min dotter får inte gå i kortkort

Ofta har jag tänkt att jag hade tur som klarade mig utan angrepp trots att jag låg både här och där aspackad. Kompisar tog hand om varandra och äldre killar brydde sig om oss småbrudar. Låg man avtuppad så fick man oftast lift hem. Att bli gruppvåldtagen fanns inte som ett alternativ på den planeten som jag kommer ifrån.

Idag är allt annorlunda. Min käraste skatt på jorden, min vackra och kloka dotter är 15 år. Hon får blickar efter sig vart hon än går. När vi åkte till Marocko och till Spanien tutade jag i henne att aldrig titta i ögonen på killar som visslar utan låtsas som ingenting. Hon får heller inte åka till Stockholm på helgerna själv efter klockan 21.00 och det är uteslutet att hon skulle få festa med främmande och sova borta. Är hon någonstans hos kompisar, då hämtar jag eller hennes far henne med bil. Klart att det innebär att någon måste avstå från lördagsgroggen, men så är det.

Jag kan inte begripa vad mammorna som släpper ut sina fjortisar fritt tänker idag. Ofta när man läser om fallen där tjejerna blivit våldtagna så har de blivit "lurade till en lägenhet med män som de inte kände..." och sedan berättar de först många dagar efter vad som hänt. Bryr sig inte föräldrarna om barnen eller fattar de inte hur farligt det är? Ibland vore det bra med BVC verksamhet även för tonårsföräldrar.

Det är en sak att kämpa för feminismen och rättvisan och för kvinnans sexuella rättigheter. Jag ställer mig på barrikaderna vilken dag som helst för den sakens skull – jag var faktiskt på barrikaderna när jag blev gravid och mamma. Men våra barn skall inte bli offer i denna kamp. Det vore mycket mera effektivt om alla mammor höll sina döttrar hemma konsekvent tills gatorna blir säkra och domstolarna rättvisa. Då skulle det verkligen synas hur orättvist det är mellan könen SAMTIDIGT som man skulle skydda de hotade flickorna.

Det är flickor av kött och blod som våldtas för att en massa idioter ute i samhället inte fattar att en hårdsminkad brud i kortkjol och urringade kläder bara är en liten flicka som lika gärna kunde leka med Barbies. Hon vill bara testa sin könsidentitet och sin kvinnlighet och det skall hon få göra. Hon är inte ute efter sex, utan att bli behandlad som en kvinna, och tyvärr är hennes uppfattning om att vara en vuxen kvinna samma sak som att leka med utseendet.

Denna uppfattning om vad som är att vara en kvinna måste bli bredare och djupare. Eftersom allt som är "kvinnligt" idag är bannlyst av ideologier att vara mammig, att tycka om att vara hemma, att fixa kläder, att baka, att ta hand om en baby och så vidare finns det väl bara sexualiteten kvar för att lyfta fram det som är kvinnligt. Det är synd.

Men jag kommer inte att acceptera att mammor och pappor offrar döttrarna i en kamp för en ideologi. Döttrarna utsätts för oerhörda risker genom att vi lär dem att de skall kunna gå ut och skicka ut vilka som helst signaler utan att de behöver bry sig om det. Det är ett för högt pris att flickor skadas för livet i en kamp om tjejernas rätt att dricka sig fulla och se ut som skyltdockor. Därför skyddar jag min dotter så länge hon är ung och oförståndig. Hon skall inte springa ute och dricka sig full och vicka rumpan åt kåtbockar, och det handlar inte om att vara "fin" flicka eller inte. Det handlar om att hon är ett barn och jag som hennes mor måste skydda henne.

När hon blir vuxen då får hon välja vilket liv hon skall ha - hon kan bli allt från porrskådis till en präst eller vad som helst – bara det är ett moget och medvetet val som hon själv gör.
Men om hon blir gruppvåldtagen och dessutom kränkt i en domstol, då kommer hon aldrig ha något val i livet. Hon kommer att dö inuti redan som 15–årig. Och ingen, varken Lundahl eller Olsson kommer att besöka henne, eller bry sig just om henne. Ingen ideologi i hela världen kan ersätta en flickas sönderslagna själ. Därför finns jag, morsan, som ser till att skydda henne bäst jag kan.

Mitt jobb är att skydda mina barn och se till att de växer upp till hela och lyckliga människor. Du kan kalla det för att vara kontrollerande eller konservativ, jag kallar det för moderskärlek.

Men att säga så i Sverige är reaktionärt. Du vet... demokrati, svensk kultur, integration, jämlikhet, bla bla bla... skit i barnen...

Av Johanna Parikka Altenstedt 10 sep 2002 14:28