Det fanns inget jag kunde göra...

Valet var lätt. Det fanns egentligen inget val. Barnet var välkommet och ovillkorligt älskat. Kärleken fanns där och var starkare än någon annans. Men ett barn kan inte leva bara på kärlek. Det behöver så mycket annat, som hon inte kunde ge. Så det fanns aldrig något val. Men när frågan kom: "Vill du göra abort?" var hon tvungen att ge ett svar. Hon gick emot varenda instinkt i kroppen. "Ja."

De gjorde upptäckten tidigt. Så tidigt att de inte kunde genomföra "operationen" förrän flera veckor senare. Det är en evighet när man väntar på att avsluta ett liv som inte ens fått börja. Många dagar, nätter att hinna ångra sig på. Flera veckor att ge barnet ett namn. Många chanser att ge det en själ. Det gjorde henne så mycket ondare, när hon tänkte så. Men vad kunde jag göra? Säga åt henne att sluta? Det hade varit som att säga åt henne att sluta andas.

"Vill du att vi söver dig eller föredrar du att ta ett piller som framkallar ett naturligt missfall? Då är du vaken hela tiden och du kommer ha ont." De trodde att pillret var ett bra alternativ, i avskräckande syfte. Hon valde den lätta vägen. Ingen smärta. Bara blod när hon vaknade. I sängen, överallt. Hon blödde, mellan benen och i hjärtat.
Det gjorde så ont att hon trodde att hon skulle explodera. Något saknades. Men hur kan man sakna någon man aldrig träffat? Hur kan man älska någon som aldrig levt?

Folk förstod inte. Pratade om vädret. Låtsades som att det regnade. Det öste ner.
Men smärta försvinner inte. Man lär dig bara att leva med den. Livet går vidare. Och allt jag kan göra är att se på.

Av Sophia Öhrn 10 sep 2002 14:26