Ser han oss nu?

"Får mamma reda på att vi är ute nu blir hon tokig."
"Hon är redan tokig. Ligger man med Frank frivilligt kan man inte vara klok."
"Mamma är visst klok! Men Frank är dum!"
"Frank är ett svin, men han är i alla fall bättre än vad Palle var."
"Ja, Palle slogs. Tror du Frank slåss?"

Robin svarade inte på sin lillebrors fråga. Han var trött på att hitta de rätta svaren. Trött på att vara stor. Han tittade upp mot kyrktornet och såg att klockan var två. Det var nog en bra tid för inbrott.

"Hur var han?" Lillebror försökte att titta på Robin samtidigt som han provade om det gick att göra rökringar av sin andedräkt. Det gick inte.
"Jag har ju berättat hundra gånger. Jag minns inte så mycket. Jag var bara fyra år när han dog."
"Men du fick se honom. Det fick inte jag. Hur länge hade han varit död när jag föddes?"
"Två månader, det vet du."
"Mmm, berätta vad du minns."
"Jag minns inte så mycket. Bara två grejer faktiskt."
"Vilka då?"
"Jag minns att vi var ute i en båt, en eka, han rodde. Satt och tittade på mig och log hela tiden, det kändes bra, han rodde jättebra och jag minns att jag tyckte att sjön och skogen såg ut som ett vykort."
"Den andra grejen då?"
"Äsch."
"Jo, berätta!"
"Du vet att du blir rädd då."
"Jag vill höra ändå."
"Han hängde i badrummet. Jag skulle kissa, öppnade dörren och såg..."
"Sluta!"
"Jag sa ju det. Att du skulle bli rädd."

De var framme vid skolan. Robin plockade upp en lagom stor sten ur täckjacksfickan, krossade ett fönster, stack in armen och öppnade inifrån. Sen klättrade de in i biologisalen.

"Har dom inget larm här?"
"Nä."
"Hur vet du det?"
"Jag bara vet."
"Hur vet du att det är pappas då?"
"Han sa det till mig."
"Vem då?"
"Doktorn som försökte rädda pappa."
"Vad sa han?"
"Han sa att ibland när folk dör så kan de leva vidare om man tar tillvara på saker i deras kropp som går att använda. Som till forskning, laboratorium, muséer, skolor och så. Dom här skulle dom ha i skolan sa han"
"Använde dom mycket? Mer än..?"
"Hjärtat i alla fall."
"Hur då?"
"Dom stoppade in det i en gubbe som behövde det."
"Låter krångligt."
"Det ÄR krångligt."
"Men du, du luras inte med allt det här väl?"
"Jag luras inte. Det är sant." sa Robin och vände bort blicken. För säkerhets skull.

De såg sig omkring, som för att kontrollera att de var ensamma, vilket de givetvis var. Sen gick de fram till skåpet, Robin använde sin sten igen, krossade en ruta till och tog burken.

"Är det dom? Får jag se?"
"Du får se när vi kommer hem."
"Jag vill se nu. Snälla?"

Robin visade burken för sin lillebror som såg både rädd och förväntansfull ut. Efter det klättrade de ut och började gå hemåt igen. De hörde hur klockan i kyrktornet slog tre gånger.

"Schhh! Tyst!"
"Jag är ju tyst."
"Dom får inte vakna."
"Dom är vakna, jag kan höra dom. Hoppas dom inte märkt att vi varit ute."
"Det tror jag inte."
"Varför inte?"
"Men du hör väl?"
"Ligger dom med varandra? Eller slåss dom?"
"Gissa tre gånger."

Robin och hans lillebror tog av sig sina kläder, lät dem ligga i samma hög, som om de hörde ihop.

"Man kan inte titta när man är död väl? Ögonen har väl också dött då liksom?"
"Vet vi inget om. Det kan vara som i nån film. En sån film där vad som helst är möjligt."
"Kan det?"
"Klart det kan." sa Robin.
"Vi får gömma burken för mamma."
"Äsch, hon behöver inte veta vems dom är. Vi kan säga att dom tillhört en ko eller nåt. Att jag bytt till mig dom av Fredde eller nån."
"Tror hon på det?"
"Det gör hon säkert. Hon tror på allt."

Robin släckte sin sänglampa. Lillebror riktade sin mot hyllan där burken stod.

"Ser han oss nu?"
"Nu ser han oss, sov gott lillebror."
"Sov gott Robin."

Av Mikael Vestlin 05 sep 2002 14:12